Рыccйевeл [ryssjävel]

Skribent: Jana Paegle

En femårig tjej springer med gråten i halsen, flåsande andning och en puls som känns som en knytnäve mot bröstkorgen. Den femåringen är jag. Min dåvarande bästa vän står på fem meters avstånd och säger att “hon [vår granne] vill inte att du ska leka med oss, för du är ryss och hennes familj gillar inte ryssar”. Jag kände mig redan då som ett djur som inte fick komma för nära, för om jag gjorde det skulle jag orsaka en allergisk reaktion. Samma granne skrev dessutom sju år senare till mig på Facebook och uppmanade mig att åka “hem till Nederländerna, eller var det nu var du kom ifrån”. Hon själv råkade vara skåning, och för 360 år sedan tillhörde ju Skåne faktiskt Danmark...

När jag var åtta, hade en annan vän plötsligt spridit rykten om mig, och sagt att min ryska mormor skulle “droga alla med kloroform och att man borde passa sig” för mig”. I skolan fick jag ibland höra att “men du är ju en bra invandrare” som ett tyst gisslantagande när det sades xenofoba saker i korridorerna, för att få tyst på sådana som mig om jag sa emot. I högstadiet blev mitt epitet ryssjävel. Det flög och landade som en spottloska i frontalloben, likt salivet som flög ur de kacklande, skrattande pojkmunnarna på dem i min klass när de tryckte ner mig. Men jag var ju inte ens ryss.

"Jag kände mig redan då som ett djur som inte fick komma för nära, för om jag gjorde det skulle jag orsaka en allergisk reaktion."

Jag är lettisk och litauisk, men har ryska som ett av mina modersmål eftersom att dessa länder tidigare var under sovjetisk ockupation. Det är inte raketforskning. Istället för att bara vara jag, blev jag en ryssjävel för att folk inte orkade se var Lettland och Litauen låg på en karta. Jag blev en ryssjävel för att folk älskar att hata det som de inte visste något om, kanske på grund av kunskapsbrist eller ignorans, kanske på grund av vårt samhälle, där man gärna har syndabockar och någon att tracka på.

När min SO-lärare påstod att Putins regim dödade alla som inte röstade på honom i valet, kontrade jag med att fråga henne hur han skulle avrätta de minst 70 miljoner människor (ca 50%) som inte röstat på honom obemärkt? Varpå hon ryckte på axlarna och hänvisade mig till min mamma, eftersom “hon kan ju så mycket om sådant där”. Det stämde att mina föräldrar växte upp i dåvarande Sovjetunionen, men att min familj skulle vara någon slags primärkälla för rysslandskunskaper - och att min bakgrund pekades ut på det sättet - kändes ganska märkligt, särskilt när det kom från ens egen lärare. Men ingen reagerade.

"Det är som en illvillig, ingrodd vana att jag fortfarande döljer delar av min identitet av rädsla för att bli dömd och ifrågasatt."

Gång på gång blev jag tillfrågad om jag var Putins dotter, trots att svaret var självklart. En homofob, misogyn regim som aktivt motarbetat mänskliga rättigheter var absolut inget som jag stod för, ideologiskt var det min diametrala motsats - ändå så klumpades jag ihop med ett land och en regim som jag inte hade något att göra med, bortsett från att jag kunde språket.

“Ryska är så himla fult, ni låter så arga” har jag hört så många gånger att jag slutat räkna. Ja, jag kanske låter arg när jag pratar mitt modersmål, för att det är migränframkallande att avhumaniseras till en alkoholiserad, auktoritär och militaristisk “babushka”.

Det är som om folk flått den ryskspråkiga kulturen och klubbat ihjäl den likt en säl, och istället lämnat den liggande på marken, sprattlande och kippande efter luft. Gosha Rubchinskiy och ryska designers är på modet, men ryska är “så himla fult”. Medan ni går runt med felstavade ord bestående av kyrilliska bokstäver på era tröjor, viskar jag fortfarande till min mamma att vi inte borde prata ryska på bussen eller på tunnelbanan, för att jag skäms reflexivt. Det är som en illvillig, ingrodd vana att jag fortfarande döljer delar av min identitet av rädsla för att bli dömd och ifrågasatt.

Om “ryssen kommer” så är ryssen redan här. Hon dricker inte vodka, hennes mamma slår henne inte, hon rider inte på björnar, röstar inte nödvändigtvis på Putin och har inte ett huckle från 1800-talet på sig samtidigt som hon kärnar smör.

Numera bekommer det mig inte att folk inte kan skilja på baltstaterna och Ryssland. Jag bryr mig inte särskilt mycket om att folk glömt bort Sovjetunionens existens och att gymnasieelever romantiserar den ikoniska hammaren och skäran, trots att ideologin den representerar skördat miljontals människoliv och hållit människor frihetsberövade.

När jag dessutom som 12-åring för första gången råkade hitta Kristina (Keyyo) på YouTube - en rysk tjej som flyttat till Sverige, så lyste jag upp. En annan förebild var den litauisk-arabiska rapparen Silvana Imam. Jag var plötsligt inte ensam med mitt ursprung, mina erfarenheter och det var inte fel på mig. Jag insåg att glåporden som jag växte upp med inte var engångsföreteelser, utan etablerade stereotyper som var fördomsfulla och orättvisa.

Den här ryssjäveln stickar gladeligen imaginära tröjor där det står “RYSSJÄVEL” med stora, röda versaler och den här ryssjäveln kan bära dessa tröjor med stolthet. Den här ryssjäveln kan inte ändra på sitt ursprung och den här ryssjäveln kunde inte välja det modersmål som hon växt upp med, och om det gick att ändra på skulle hon inte göra det heller. Den där ryssjäveln är jag.

#EQUALIZERMAGAZINE

#Perspektiv

#Representation