Är jag en skapande lögnare? – Ett litet huvudbry
- EQUALIZER MAGAZINE
- 14 dec. 2018
- 4 min läsning
Skribent: Lova Rudin
När jag fick veta att temat på det här numret var Illusion tänkte jag direkt på en sak som hände mig för några veckor sen, när min vän tog med mig på fest. På festen började jag ljuga, och min lilla festlögn fick mig att fundera på mig själv som skrivande och skapande person. Är jag en illusionist, en great pretender? Och säger min lilla smygmytomani något om mina kreativa ambitioner? Varsågod att följa med på min tankebana, fellow illusionister. Jag tror nämligen att vi alla är sådana, i alla fall ibland.
Som sagt, för några veckor sedan tar min vän Sigrid med mig på fest. Jag känner bara henne där, jag har aldrig ens träffat någon av de andra gästerna förut och först gör det mig lite orolig. Jag var väldigt blyg som barn och sådant går inte ur även efter att man lärt sig socialisera.
Några glas in i kvällen hamnar jag vid ett bord med fyra främlingar och vi börjar berätta våra roligaste fyllehistorier. Turen kommer till mig och jag börjar berätta om en minst sagt intressant kväll från tiden när jag bodde i Frankrike. Bara några scener in i historien hör jag mig själv smyga in små detaljer som inte alls fanns med i originalet. Någon minut senare har historien fått ett eget liv och jag berättar om saker som inte hände över huvud taget, om människor som inte alls var där och om konsekvenser som är helt och hållet påhittade. Hela tiden tänker jag "Oj, nu ljuger jag", men jag kan inte sluta. Det liksom bara händer, och jag tänker att det är okej för min historia orsakar stora ögon och skratt som tvingar upp cavan i näsan på åhörarna, jag lyckas underhålla dem helt enkelt.
Det är inte heller första gången jag gör något sådant här, rätt ofta när jag berättar saker hör jag mig själv smyga in mindre eller större lögner. Jag vet inte riktigt varför, men tanken "Oj, nu ljuger jag" dyker upp flera gånger i månaden. Och jag tycker faktiskt inte illa om den, inte alls.
Några dagar senare sitter jag hemma och ska skriva ansökningsbrev till en skrivutbildning. Skolan undrar varför jag vill gå kursen och varför jag skriver. Jag vet faktiskt inte riktigt först. Jag har aldrig varit en person som känner att jag dör om jag inte får skriva, att det är det enda jag kan och vill göra. Helt ärligt mår jag rätt bra när jag inte skriver, eftersom skrivandet är en prestation och ett skapande och när skrivandet inte går eller blir dåligt får det mig att må ganska vedervärdigt. Jag lever ett fullgott liv utan skrivandet, utan skapandet. Det är inget jag måste göra, men det är något jag vill göra, även om jag ibland måste tvinga mig till det. Så varför lockade det mig från början?
"Nu är jag tydligen inte bara mytoman, utan eskapist också. Tydligen helt oförmögen att hantera existensen. Kul."
Precis när jag håller på att ge upp både skrivutbildningen och alla mina skrivambitioner och söka till ekonomprogrammet istället (är jag en smula dramatisk ibland? Svar ja!), kommer jag att tänka på festen och hur jag ljög om min fyllehistoria och då bränner det till. I ansökningsbrevet skriver jag följande: "Jag började skriva för att jag gillar att ljuga".
Kanske betyder det bara att jag är en mytoman? Men ju mer jag tänker på det, desto mer verkar all typ av fiktion som utlopp för lusten att ljuga. Att hitta på är ju egentligen samma sak som att ljuga, och att skriva fiktion är ju att övertyga läsaren om att det man hittat på är på riktigt. Precis som jag försökte övertyga främlingarna på festen om att det jag sa var på riktigt. Betyder det här att alla skapande människor är maniska lögnare? Nja, det kanske bara är jag. Men jag tror att fantasin, det påhittade, illusionen, är en dragningskraft även för fler än jag. Alla som drömmer om att skapa kanske är skapande lögnare, eller i alla fall lögnaktiga skapare. Jag tror att jag är en sådan i alla fall.
Den här insikten slår rot djupt i mig och även fast antagningsbrevet är färdigt och inskickat kan jag inte sluta tänka på den. På lögnen. På min kvällskurs i franska läser vi romaner av realister och jag blir fruktansvärt uttråkat för allt i romanen är som det är på riktigt, varken mer eller mindre. Vi diskuterar romanerna och en kurskamrat till mig säger att realisterna var modiga, för de vågade se livet som det var - utan att fly. På tunnelbanan hem från universitet tänker jag att det kanske egentligen är det mitt ljugande handlar om, mer än om fantasi och viljan att hitta på. Jag kanske använder lögnen, och skrivandet, för att fly. När jag kommer hem googlar jag eskapism och läser alla krönikor jag kan hitta om ämnet, och många landa i att i alla fall litteratur i mångt och mycket är eskapism, att försvinna från sin egen verklighet in i en annan. Precis det skrev jag också i ansökningsbrevet: att jag ljuger och hittar på för att en skriven och påhittad verklighet ofta är roligare än en verklig verklighet. Nu är jag tydligen inte bara mytoman, utan eskapist också. Tydligen helt oförmögen att hantera existensen. Kul.
"Jag läser orden och överväger att sistaminutenboka en tatueringstid för att skriva ner dem på min kropp (är jag både smula dramatisk och drastisk? Svar ja!)"
Men är det egentligen så konstigt att vilja fly? Världen är ju inte asnice just nu, eller någonsin, och jag känner att jag verkligen inte orkar tänka på den hela tiden. Så istället läser jag, jag ser på film, jag skriver själv och jag kanske ljuger lite när jag berättar en anekdot. Är det så himla farligt? I en text på DN om just litteratur och eskapism citeras Gunnar Ekelöf på ämnet drömmar och hittepå: "Ge mig drömmar att leva eller gift att dö". Jag läser orden och överväger att sistaminutenboka en tatueringstid för att skriva ner dem på min kropp (är jag både smula dramatisk och drastisk? Svar ja!) men jag nöjer mig med att skriva dem i den här krönikan istället.
Jag och Gunnar och många andra, framförallt skapande människor tänker jag, behöver drömmarna/illusionen/fantasin/ lögnen för att leva. Vi behöver något annat än verkligheten, och just jag hittar mitt något annat genom att skriva om människor som inte finns på riktigt, genom att vara en illusionist en stund. I Freddie Mercurys fantastiska ord: "Oh yes, I am the great pretender".
Comments