"THE PEN IS MIGHTIER THAN THE SWORD"
- EQUALIZER MAGAZINE
- 14 sep. 2018
- 4 min läsning
Skribent: Sandra Nyander
“Sometimes she imagines sticking her head in an oven. But she doesn’t. She just writes it all down in her journal and waits. She is waiting for someone to see.” – Gabrielle Zevin
Alla bör ägna sig åt konsten dagboksskrivning. Citatet ovan skriven av Zevin beskriver hur
dagboksskrivning kan vara skillnaden mellan liv och död. Vi människor har alltid haft ett
starkt behov av att uttrycka oss och våra tankar och känslor, åtminstone sedan våra kognitiva
förmågor förstärktes, vilket skapade vår förståelse för tal och språk. Trots att vi har ett behov
att bearbeta våra känslor, för att därefter uttrycka dem, är vi väldigt dåliga på det. Få svarar
sanningsenligt när frågan ”hur mår du?” ställs. Alla har vi nog alltför ofta fått ”bra, själv då?”
som svar, som att det kommer per automatik. Ännu färre människor väljer att aktivt tala om
allt som rör sig i sina huvuden hos psykologer eller dylikt. Självklart är inte psykologsamtal
något som passar alla individer som handen i handsken. Somliga vill ”sköta det själv”, särskilt om denne växt upp i Sverige vars samhällsnormer indoktrinerar invånarna till att aldrig ta för stort utrymme.
"Tårar har fällts och diagnoser har ställts: depression, OCD, PTSD, paniksyndrom och generell ångest. Sammanfattning: är officiellt ett problembarn."
Vi alla förtjänar dock att få höras och respekteras. Strunta i jantelagen: tänk, skriv och
reflektera istället. Någon som delar min övertygelse är psykoterapeuten Kathleen Adams som startade institutet för dagboksterapi i Denver, Colorado år 1988. Adams säger att vi lättare kommer fram till vad som är väsentligt här och nu genom att föra dagbok. Det undermedvetna kan göra sig hörd under en skrivsession, vilket kan leda till en djupare förståelse för sig själv och sin unika situation. Eftersom det brukar skrivas på ett fysiskt material, papper, så kan en spara dessa och efter ett tag gå tillbaka, läsa igenom och tänka. Saker och ting kan klarna om en ger det tid. Något som skrevs ner i all hast en dag kan visas vara ovärderligt för ens egen uppfattning om sitt liv och dess val och kval.
"Min dagbok lyssnar alltid, oavsett om jag är arg, glad eller ledsen. Dagboken dömer inte, den visar råa tankar och känslor"
Personligen har jag fört dagbok av och an under tio år. Skrivandet för mig har varit min
räddning, ibland har det även varit den enda som verkligen förstår mig till hundra procent och ibland har det varit min enda vän. Skrivandet har definitivt fungerat som en hjälpande hand i min personliga läkningsprocess. Jag är en sådan person som aldrig vill vara i vägen, en person som alltid lyssnar på andra men som sällan blir lyssnad på. Min dagbok lyssnar alltid, oavsett om jag är arg, glad eller ledsen. Dagboken dömer inte, den visar råa tankar och känslor. Mina egna tankar och känslor – ingen annans. Jag förstår mina tankeprocesser bättre och kan komma på mig själv med att tycka synd om mig själv när jag läser igenom mina fyllda, gamla dagböcker. Något jag märkt under skrivandets gång är att jag börjar med att skriva om en händelse eller en känsla jag har, och i slutet har jag ändrat fokus och märkbart lugnat ner mig.
Nedan är ett utdrag från min nuvarande dagbok:
“Måndag 20/11-17.
Ingenting blir bättre, känns som det motsatta faktiskt. Jag går till psykologen varje fredag och till UMO var tredje vecka. Det har blivit rutin – något jag gör per automatik numera. Tårar har fällts och diagnoser har ställts: depression, OCD, PTSD, paniksyndrom och generell ångest. Sammanfattning: är officiellt ett problembarn. Skämt åsido så känns det bra, men
samtidigt inte bra alls. Ångest innan besöken, avslappnad när jag väl är där, och ångest
efteråt. Tänker alltid ”sa jag för mycket?”, ”är det här ens relevant?”, ”NÄR blir det bättre?”.
Vill att allt ska vara över nu.
Men jag är ju inte dum, vet att det är en livslång process att må
bra. Vill vara rolig att umgås med men det är som att jag inte orkar fullt ut. Känner mig
orklös, tom och trött nästintill hela tiden.
Alla jag känner förtjänar mer än en deppig klump
som bihang. Så trist och grovt irriterande att vilja göra en massa saker som att gå ut med
kompisar, men jag är inte taggad längre. De flesta saker jag älskade att göra förut finner jag
nästan inget nöje i längre. Vill bara vila och kanske träffa kompisar då och då.
Jag borde egentligen plugga nu men jag känner mig så seg i huvudet. Borde få saker gjorda men jag är typ handlingsförlamad. Allt jag vill är att krypa ner i sängen bredvid V. Krama om honom, och han mig, och känna mig trygg och älskad. Vi kan stanna där för alltid, han och jag, medan jorden fortsätter snurra utanför. Vi ligger kvar – säkert inbundna i varandras famn.”
Som Kathleen Adams en gång så målande sade ”Skrivandet är ett kraftfullt verktyg och det
måste betraktas som ett sådant om det ska kunna användas för att man ska må bättre”. Pennan är mäktigare än svärdet i alla avseenden. Våga vara blödig, våga skriv och våga analysera det du skrivit. Dagboksskrivandet har räddat mig från total förvirring och självhat. Ta nu papper och penna i hand. Skriv.
Överlev.
Comments