Prestationshets i karantänen

Skribent: Elsa Meyer

Illustration: Evelina Bravo

Jag försöker hålla fast i rutinerna. Ställer väckarklockan på halv åtta, klär mig i något annat än pyjamas, läser tidningen, äter tre mål mat om dagen. Fast jag skulle lika gärna kunna skita i allt, det är ju ingen som kräver något av mig längre.

Detta är en märklig tid för oss alla, särskilt eftersom just tid är det enda som det inte råder brist på just nu. Vi är så vana vid att komplettera uppgifter och mål, antingen ålagda av oss själva eller andra, att denna totala vardagsomställning lett till att vi nu ligger apatiska på våra kammare. Om arbete och studier tidigare varit det meningsfulla i våra liv - vad har vi då kvar?

"Det viktigaste ansvaret jag kan lägga på mina axlar är väl just att inte gå ut och få saker gjort, om man lyssnar på Folkhälsomyndigheten."

Jag tänker på Ottessa Moshfeghs hyllade roman ”Ett år av vila och avkoppling” som är en skildring av en ung kvinnas liv i avskildhet, där dagens enda utomhusvistelse går ut på att köpa sockrigt kaffe på närlivset. Läskigt nära våra egna liv just nu, va? Protagonisten bestämmer sig för att ägna ett helt år åt just vila och avkoppling, ett år av att inte göra någonting förutom att sova. Jag läser med skräckblandad förtjusning. Om detta är vad som väntar, vad talar då emot att det året inte skulle bli två år tre år, kanske resten av livet? Den senaste tidens brist på förväntningar utifrån skulle kunna resultera i ett hejdlöst meningslöshetsknarkande. Det är min prestationsångest som skriver nu, den som jämt och ständigt säger åt mig att ta på mig ansvar, trots att det kanske är det som borde ligga längst ner på prioriteringslistan just nu. Det viktigaste ansvaret jag kan lägga på mina axlar är väl just att inte gå ut och få saker gjort, om man lyssnar på Folkhälsomyndigheten.

Jag är en av många som just nu står utan arbete och eftersom jag inte pluggar innebär det eoner av tid som det plötsligt är mitt eget ansvar att fylla med mening. Det är svårt. Efter snart fjorton år av skola och jobb är jag van vid att behöva befinna mig på en viss plats vid en viss punkt varje dag. Många av mina generationskamrater gläds åt den rådande världssituationen (om vi bortser från den privatekonomiska aspekten) eftersom prick noll krav ställs på oss. På sociala medier läser jag statusar som: ”Älskar karantänen. Tänker aldrig mer gå ut” och ”Soft att middagsplanerna är mitt enda problem nu”. Inom loppet av bara några dagar har våra liv gått från att vara fyllda med stress och prestationshets till att istället bestå av… ja, ingenting. Det kanske är precis det vi behöver.

Jag vill se isoleringen som ett befriande tomrum, en plats för kreativitet och självutveckling. När man är förbjuden att gå till jobbet finns plötsligt all tid I världen att ta sig an alla Min Kamp-böckerna. Eller skriva en egen högtravande romansvit om livet i karantän. Eller sänka ribban litegrann och lära sig en ny TikTok-dans om dagen. Om det är någon gång man kan prioritera de där “onödiga” aktiviteterna så är det väl nu? Sysslor som inte är tillskrivna några tunga krav, men som är lika avgörande för ens välmående som exempelvis ett bra resultat på hemtentan.

Kanske går vi ur denna kris, frälsta av coronatristessen och med vetskapen att tid inte är någonting som måste maximeras. Efter ett år av vila och avkoppling kanske vi har lärt oss att livet har mer att erbjuda än karriärsklättring och toppbetyg.