Novell: Det handlar om tuggummi

Skribent: Elsa Meyer

Foto: Indra Fredholm

Det handlar om tuggummi. Sockerfritt bubbelmint på extrapris, man säljer det i storpack. När det handlar om tuggummi finns det en början, alldeles söt och underbart studsig är den. Ett slut är däremot inte obligatoriskt. Om man orkar med fadd bismak och klistrig konsistens kan man orka hur länge som helst.

Själv har jag inte bestämt mig än.

Pudersnö och iskristaller. Det är en slags vinter i min mun. Jag misstänker att folk här behöver kylas ned, för de kommer till mig med teknosvett och friterad andedräkt. De kommer till mig och placerar mig i sina knän. De lyfter upp mig och skakar om mig så att snöflingorna yr, flyr mot nya äventyr ut över lokalen och landar på någon annans överhettade hjässa. Det är roligt när de gör så. Tycker dem. Jag tycker kanske också det, för jag ler. Så länge sötningsmedel och söta flickor gör de lyckliga är jag också lycklig. Det här är bara början.

Kanske handlar det också om mig, det var ju jag som började. Jag slutade med gapskratt och började med flickfnitter. Jag provade en ny blick, en sådan man kallar trotsig. Jag placerade den bakom en välfriserad gardin som de älskar att fösa undan för att kunna ta en ordentlig titt på mig. Men det finns saker hos mig som inte märks. Saker som folk inte kan se vid första anblick. Ibland händer det att någon drar en hand genom mitt hår, men jag har gömt de på platser där ingen skulle få för sig att leta - bakom örat, under tungan. Det gör mig inte särskild, det gör mig mänsklig. Ändå har jag lust att avslöja mig, alla blykedjor och silverlås gör mig så tung. Jag öppnar munnen, men det kommer ingenting. Ur min mun kommer först tystnad, sedan en liten harkling. Jag låter den eskalera till en hostning.

Man kan stå i en främmande trappuppgång och blåsa stora bubblor. Jag gör det. Jag ser mig själv stå i en främmande trappuppgång och blåsa stora bubblor. I tunna strumpbyxor och tunga kängor, som det ska vara. Kängorna behövde inte gå särskilt långt igår. De bars hit över kullerstenar av starka händer, händer som senare skulle rulla av mig strumpbyxorna och kasta ner dem på det dammiga golvet. Det blev ett litet hål som jag kanske kommer att laga med nagellack, eller låta växa. Det regnade också. Tydligen är det viktigt med regn. Romantiskt, enligt somliga, men jag vet inte. Tjusiga kläder får inte smutsas ned, tycker somliga, men jag vet inte.

Det som är så praktiskt med mig är att jag kan vara precis vem som helst, men tyvärr sträcker sig inte deras fantasier särskilt långt. De har läst en bok, de har sett en film. De förväntar sig flätor och volanger, fnittriga svar på tal och ett sött sällskap på lokal. Så jag ger dem det. Som en vackert inslagen present ger jag dem det. Jag vet precis hur man går tillväga, jag är proffs. Man slår på den öppna, nyfikna blicken och nickar instämmande. Jo visst är det så, du har så rätt, snälla söta rara berätta för mig hur det ligger till. Sen är man tyst. Inte för att det inte finns någonting att säga, utan för att de aldrig kommer att förstå. Jag längtar efter ett eget språk som kräver att lyssnas till, ett språk fyllt av gravallvar.

Ibland försöker jag mig på nånting annat, med varierade resultat. En gång kräktes jag i ett mycket vackert hem. Bitar av pasta och gröna ärter på perstorpsbord och fiskbensparkett. Jag tror jag försökte göra någon poäng, men poänger plockas sällan upp under berusning. Någon sa ånej din fina klänning, lite för mycket ikväll kanske. Ingen sa usch vad äckligt. En annan gång bet jag tag i ett par framfusiga händer. Hårt, det blev märken i huden. That’s cute, I like that, sa händerna.

Senare, när smaken börjat avta:

Är det de som tycker jag är söt, eller är det jag. Äcklas de av mig? De äcklas av mig. Mitt konstruerade, illasittande flicksinne, snart har jag även vuxit ur kroppen. Min utklädnad i hålbrodyr, man sydde den utan resår. De äcklas när den spricker, när fettet väller ut. De äcklas av sig själva och det faktum att jag är söt, det faktum att de tycker att jag är söt.

Två tjejer i tidiga tonåren har köpt en gigantisk påse lösgodis. De sitter längst bak i bussen och håvar i sig, de har mjukisbyxor och bästishalsband, de skriker glatt och gällt och när en beigefärgad medelålders man ber de sänka volymen en aning skriker de äckelgubbe, ditt pervo, ännu gällare. Jag lägger benen i kors och rättar till kjolen. Är det avund jag känner? Jag måste gå av. Spottar ut en ljusrosa loska och undrar vems skosula den kommer fastna på.

Jag vaknar en morgon och sitter fast. Det har satt sig i håret, på ögonlocken, längs halsen och ut över armarna. Bland lakanen går det knappt att röra sig. En seg, kladdig massa som för länge sedan tappat smak. Smådjur som jag är ofta bräckliga, vi fastnar mycket lätt och har svårt att ta oss loss. När jag väl har lyckats, för jag lyckas, fyller jag munnen med ny mint av en annan sort. Jag borstar bort det fadda, inte så det blöder men nästan. Om man kisar är tandkrämsfläckar nästan som stjärnor. Jag ser knappt min egen spegelbild, så smutsigt är det. Nej fel, så stjärnklart är det.