Novell: Alltid aldrig vi

Skribent: Fredrica Werner

Del 1. En gata från Mosebacke en torsdag i februari

Står och väntar på dig i lugnet, en gata från Mosebacke. Dina ögon är det första jag lägger märke till när du kommer runt hörnet. De drar mig till sig. Ibland har jag undrat om det hade varit lika svårt om vi lärt känna varandra i mörker, om smärtan och längtan hade varit lika stor om jag inte behövt drömma om de där ögonen.

Jag vet varför du är här, det är ju mitt fel. Att jag inatt kom till gränsen där det inte gick längre. Då något behövde göras. Egentligen vill jag inte för det ska ju inte vara såhär. Det ska inte göra såhär ont att vara kär för det är inte meningen att man ska bli kär i sin bästa kompis. Sent igår sms:ade jag:

Kanske dumt det här, men jag har tänkt och jag tror, eller ja jag är typ rätt säker på att jag vill nåt mer. Vill se om vi kan vara något mer än vänner.

Väntade på att du skulle skriva tillbaka. Ville ha min dom direkt. Utnyttja din konflikträdsla och ge dig möjligheten att skriva, men nej inte denna gång. Du som alltid drar dig undan så fort en obekväm situation dyker upp skulle tydligen göra saker rätt och riktigt den här gången. Så du har bett mig att möta dig här, i kylan på en gata nära Mosebacke. Helvete. Känner på mig att det inte kommer gå vägen. Går det inte kan jag kanske låtsas som att det aldrig har hänt. Att ingenting förändras och vi fortsätter vara vänner. Allting kanske kommer lösa sig ändå.

Du står framför mig nu och din blick fladdrar. Måste jag leda det här också? Vill bara ha detta avklarat. Vara stark. Inte falla.

– Du fick ett sms igår.

– Jo….

– Ja?

– Ja det är väldigt modigt av dig att ta upp det. Jag har kanske också känt att det varit något och ledsen om jag liksom lett det vidare då, eller ja jag vet inte. Tycker jättemycket om dig och så, men det går inte Andrea. Jag är ledsen, men jag vill bara vara vänner.

Vänner. Bara vänner, som aldrig är något annat än vänner. Jag visste det, kände det på mig. Jag klarar det här. Det går bra.

– Okej jag fattar, det är lugnt. Vi fortsätter vara vänner. Det går bra.

– Okej, hmm det är bra, bra att det känns bra.

Du tittar på mig sådär som jag brukar älska att du tittar på mig. Som att det inte finns något i världen som kan skada mig för du får allt att stanna upp för några sekunder. Kylan gör sig påmind nu och du påpekar hur kall jag ser ut, att jag skakar. Jag säger inte att jag har förberett mig. Säger inte att jag ville ha mina bästa kläder, om du skulle säga att du inte vill ha mig.

Jag kan inte stå och prata som vanligt. Hur kunde jag tro att något skulle vara som vanligt. Behöver ta mig härifrån nu.

– Jag behöver nog gå nu.

– Okej, bra men ja vi hörs.

– Det gör vi, säger jag och vänder mig om. Går snabbt ner för gatan, bort mot Katarina kyrkogård. Fortsätter rakt fram, svänger upp och till höger. Hittar bänken ingen vanligtvis ser. Kan inte andas. Sätter mig ner. Bryts. Mitt itu.

Andningen stabiliseras och jag sitter kvar. Ringer ingen för vet inte hur jag ska berätta. Eller vem jag ska ringa. Det är ju dig jag vill prata med, vill inte ringa någon annan. Inte höra någon säga att du inte är värd mina tårar. Inte höra någon fråga om vad som egentligen har hänt mellan oss. För de vet inte hur du kommer ihåg varje detalj från mina berättelser varje gång vi pratat eller hur du biter dig fundersamt i läppen varje gång du blir frustrerad. Hur det är att vara vi två, och ingen annan, i ett rum fyllt av andra. De vet inte att det är just dina ord om att allt löser sig som tröstar snabbast när mina tårar rinner.

Jag vill höra dig säga att allt kommer bli okej, men du kan inte längre vara den personen. Jag är kär och det är inte du. Hur förklarar man ett hjärta som krossas av att det som aldrig funnits tar slut? Hur förklarar jag att du är min största kärlekshistoria men att jag inte vet hur dina läppar smakar?

Ingenting finns egentligen att bota, men allting har gått sönder. Jag låter tårarna rinna, reser mig inte, går ingenstans. Sitter kvar på bänken ingen vanligtvis ser och låter människor inte lägga märke till mig. För ingen ser den som gråter en torsdag i ett februarikallt Stockholm.

Del 2. Tantolunden en fredag i juni

August har en nyöppnad vinbox i ena handen och ett gäng plastglas i den andra.

– Någon som vill ha ett glas vitt?

Jag nickar och tilldelas direkt ett glas. Hilda har köpt med sig mat från Babel Deli och det är de där första veckorna på sommaren när parkerna fylls med människor. Plugget är slut för terminen, stan är fortfarande full med folk och Stockholm övertygar mig återigen om att det är en fantastiskt vacker stad. Tre somrar har det blivit nu och om jag tänker att jag vill lämna varje vinter så vill jag stanna varje sommar. Alla är här ikväll: Hilda, August, Nina, Maria, Arvid, Karin och Simon. Mina vänner. Mitt gäng. Har flera nära vänner, kanske till och med närmre än de här, men inget annat gäng. Kan sitta och tänka på det ibland, att just de vill hänga med mig. Att det är just de här som om 20 år kommer vara mina kompisar från universitetet.

– Andrea vad är din status för kvällen?

– Va?

Arvid tittar på mig. Jag ser i hans blick att det är flört, hångel och killar på gång och nu är det dags att gå gänget runt för att planera kvällen. Det finns ingen stad i världen som är så flörtig som Stockholm från slutet på april till mitten på september och det finns ingen som är bättre att sig an den tillsammans med än Arvid. Helt perfekt.

– Jag vill hångla!

– Fan vad härligt, det ska vi lösa. Fatta att vi nästa alla är singlar nu. Vet ju att ni är vårt egna kärlekspar, August och Nina, och ser jättemycket fram emot ert bröllop och allt sånt där, men vi andra. Och förlåt Simon, vet att du är nydumpad, men lite glad kan jag väl få vara?

– Om du låter mig vara och inte ska para ihop mig med någon ikväll kan du vara hur glad du vill, kontrar Simon.

– Inte ens om jag ser en supersöt flicka eller pojke?

Simon och Arvid fortsätter dividera hur söt en person måste vara för att Arvid ska få slänga ut Simons trasiga hjärta på ett fullt dansgolv. Verkar just nu röra sig på nivå med Emma Watson eller en ung Leonardo Dicaprio. Måste någon dag ta ett snack med Simon om hans otroliga förutsägbarhet när det kommer till utseenden. Mitt vin är uppdrucket, påfyllt och uppdrucket igen. Nina och Karin pratar om uppsatsen nästa termin och Hilma sitter djupt försjunken i någon konversation på messenger. Jag vill bada.

Det är fullt av folk i Tanto. På många sätt är det här en jävla skitplats. Sist familjen var och hälsade på frågade syrran hur man kunde bada här. Var det inte äckligt att bada mitt i stan? Jo sannolikt är det verkligen äckligt. Vet att någon kollade upp vattenkvaliteten, valde att inte lyssna. Det finns så många vackrare platser i Stockholm, ändå är jag oftast här. På något sätt har det sin charm ändå. Alla är här, det är stort och jättetrångt sådär som på en festival. Kollar över mot Simon, tror han behöver räddas från diverse hångelplaner.

– Arvid! ska vi bada? 

– Självklart ska vi bada!

Iklädda badkläder rör vi oss ner mot bryggan. Blicken halvt framåt för

att inte gå in i någon och halvt neråt för att inte trampa på glas. Fan gör rätt ont i fötterna

att gå här alltså, varför tänker man aldrig på att det är asfalt sista biten. Bryggan kryllar av

folk.

– Hej Andrea. 

Det är du. Från ingenstans står du där framför mig. Har inte sett dig sen den där

dagen i februari.

Har gått igenom varenda stadie. Tänkt att allt var lugnt och att vi skulle kunna hänga direkt. Blivit irriterad när du hållit avstånd, vi skulle ju vara vänner? Sen blev jag ledsen. Förstod att det var såhär det skulle vara nu. Att du höll dig borta för att du ville mig väl, för att du förstod bättre än mig att vi behövde detta. Outtalat men oundvikligt behövdes avstånd. Efter det kändes det bra, jag kom fram till att vi nog inte hade varit lyckliga ihop ändå, det hade inte funkat. Men fortfarande, vi har inte ens pratat. Det har aldrig gått såhär lång tid utan att vi har pratat.

– Hej gud vad längesen, får jag ur mig och ger dig en kram. Fan vad du ser bra ut. Fan också. Dina ögon. Ditt leende. Ditt lugn. Helvete. Glömmer allt. Tar Arvid i min hand, hoppas du inte vet vem han är. Står tillräckligt nära Arvid för att kunna väcka en tveksamhet och en tanke. Har ingen aning om vad jag håller på med.

– Är det bra med dig? Fortsätter jag och trycker Arvids hand.

– Det är bara bra, verkligen kul att se dig. Kanske ska ta en öl snart?

– Absolut det gör vi definitivt, drar hem till Örebro snart men vi hörs i augusti.

Fortsätter framåt, ut på bryggan, bort från dig. Är det detta som kallas tunnelseende?

Släpper greppet om Arvids hand. Längtar efter det kalla vattnet. Efter att andra sinnen ska

aktiveras. Att saker utanpå kroppen ska kännas.

– Vad var det där? Känns som att jag var din kille där för ett väldigt kort tag. Alltså tolka mig rätt, jag har din rygg när du behöver mig. Men vem var det?

– David.

– David!? David som I din mystiska bästa kompis David som vi aldrig fått träffa? David som i ”vi ska bara vara vänner?”-David

– Stämmer.

– Oj! Men du, jag trodde du jobbat igenom den där grejen.

– Jo det trodde jag med. Men fan. Försöker släppa det och trodde jag var klar med det här, men var inte beredd på att se honom här. Vi hade säkert inte ens varit bra för varandra, men det kommer jag aldrig få veta, eller hur? Och nu kommer allt tillbaka. Helvete. Känns som att det för alltid aldrig kommer vara vi.

Är längst ut på bryggan nu, ignorerar kön med tonåringar till hopptornet. Måste få göra något som känns. Hör Arvid mumla ursäkter bakom mig. Klättrar upp. Hoppar i. Träffar vattenytan. Det är kallt. Tänker på hur tryggt allt är under ytan. Stannar kvar tills det spänner i lungorna. Tankar på vackra ögon bleknar och börjar fokusera på att andas lugnt och metodiskt. Simmar fram till Arvid vid bryggan, han drar mig upp.

– En dag Andrea så kommer den här skiten vara över. Kanske inte ikväll, men vi tar det steg för steg. Gör vad vi kan. Just ikväll ska vi hitta någon du kan hångla med.

Del 3. En bar på Södermalm i februari året efter

– Jag tar första rundan och sen när jag kommer tillbaka vill jag veta hur du har det, säger du och går mot baren. Det är nästan fullt och vi lyckades precis knipa ett hörnbord. Du står och iakttar ölmenyn och funderar länge, som att du är rädd att välja fel. Har saknat att se dig fundera. Saknat att ha dig runt mig. Visste inte att det som aldrig riktigt varit något kunde göra så ont. Att det obesvarade kunde smärta så länge.

Snart kommer du välja ut en öl jag aldrig provat och när du är tillbaka vid bordet kommer du att upprepa din fråga om hur läget är. Jag har det bra, kommer jag då att berätta, och det är sant, jag mår bra. Det blev som Arvid sa, att det en dag kändes bättre. En dag så var skiten över och det gick att se klart.

Vi är fortfarande vänner, och jag tänker nästan aldrig på oss som något annat längre. Förutom nu, när du står och trängs vid baren och försöker bestämma dig. Då tänker jag på oss. På det som kunnat bli, men mest på det som är. Distansen som inte går att ta på. Som att det är svårt att komma vidare från det som aldrig riktigt har hänt. Att det snarare skapat en obalans. En distans med rädsla att såras eller såra om den inskränks. Kanske blir det bättre den dagen jag blir kär igen. När jag landar i någons annan famn med en trygghet om att stanna där ett tag. Men vet inte om jag kommer våga, eller om jag ens kan.

Om detta vill jag berätta för dig. Så som jag brukade berätta saker för dig. Om rädslan att bli lämnad, om osäkerheten att våga älska. Men det går ju inte, hur ska jag kunna förklara? Och hur ska du kunna stötta mig i det? Det kan du inte och jag vet att du också vet det.

När du äntligen har bestämt dig och är påväg tillbaka med ölen ser jag hur du kryssar mellan borden. Jag söker din blick. ”Fan vad dyrt” mimar du och jag ler för mig själv. Alldeles strax när du sätter dig ner redo att höra mitt svar kommer jag som planerat säga att jag har det bra. Och jag kommer inte ljuga. Du kommer svara, berätta om ditt liv och vad som hänt sen vi sågs sist. Vi kommer att skratta och ha en fin kväll. På samma sätt som vi haft sen vi började ses igen för någon månad sen. Men något har förändrats och jag vet att du också känner det. För när du tittar mig i ögongen kommer jag se att du är ledsen. Ledsen för att vi inte är lika nära vänner som vi en gång var.