Maggie

Skribent: Norah Lång

Jag säger: ”Känslor är ju så fruktansvärt utnötta, men hennes missbruk får det att hända nåt i mig. Hon sitter där framför en kamera, i några LA-killars hippa Youtubestudio, med solglasögonen i pannan och en blodröd isglass som aldrig smälter i handen. Den färgar av sig på hennes läppar när hon förklarar att hon går i sin pappas fotspår. Han, som dog i en överdos när hon var 14. Som lämnade henne med en morbid nyfikenhet på drogerna. Nu baxar hon grejer och säljer vidare. Köper heroin. Hes så helvete. Rösten snavar upp i falsett med några sekunders mellanrum. Det ramlar en kanyl ur hennes teddyjacka när hon byter pose på den där hårda pallen hon tvingas sitta på. ’It´s a hell of a drug’. Hon rör sig ofta, nästan lika ofta som hon harklar sig faktiskt, som om hon aldrig hittar det bekväma. Gul page, tjockt smink, transparent tröja under jackan som då och då blottar magen och bröstvårtorna.”

Sonny säger: ”Och hur hamnade hon på den där pallen egentligen?”

Jag säger: ”För att hon ska berätta sin historia. Säga sitt riktiga namn, att hon just fyllt 24, att heroin känns som att bli älskad eller som det svindlande som flyger runt i magen när man precis når toppen av en bergochdalbana. Som om man svischar därifrån rakt ner i ett varmt bad med en kopp rykande choklad i handen. Varm, ombäddad och salig trots att allt före kändes som en mardröm. Och jag hatar egentligen de där snubbarna som filmar och intervjuar henne, hon sitter där på pallen i en löjlig intervjuserie tillsammans med andra missbrukare, prostituerade och övrigt folk från samhällets utkant, men också med våldtäktsmän och pedofiler. Vad är det, liksom?”

Sonny säger: ”Vad gör henne annorlunda då? Att hon är snygg?”

Jag säger: ”Hon verkar så vis, på nåt sätt. Jag vill höra henne tala om existensen och nätterna som går i 180, men framför allt vill jag ge henne det där varma badet som ska vara helt och fullt ett varmt bad. Ångande vatten, badskum, tända ljus och jag själv på toalocket.”

SENARE

Jag säger: ”I ’Jack’ av Uffe Lundell får protagonisten Jack upp ögonen för en tjej som han träffat i Slite på Gotland. Nån brud som han hamnat i handgemäng över kan man säga. Och väl tillbaka i Stockholm ser han henne och följer efter henne hela vägen till gatan hon bor på Söder, där hon slutligen bjuder upp honom till sin lilla dammiga lägenhet. Det visar sig att hon har tunga drogproblem, och de bara står där öga mot öga en stund med sprutor och all skit i bakgrunden innan Jack tar trapporna ner och springer därifrån. Ändå blir han besatt av att hjälpa den där Södertjejen ett tag.”

Sonny säger: ”Du låter fanatisk.”

Jag säger: ”Men vem blir inte det? Maggie, som hon heter, sitter där i Youtubevideon och ser ut som världens stjärna. En riot girl, huvudkaraktären i en independentfilm, intelligent och vältalig. Humoristisk. Jag skojar inte om jag säger att jag blir svag. Riktigt jäkla skitförälskad.”

Sonny säger: ”När du ser det där klippet kanske du för en stund känner ett sting av empati som gör dig nöjd. För du tycker synd om henne. Du kallar henne vacker, en filmstjärna. Sköna ord du hittat nånstans där bak i skallen. Jag märker ju att du intalat dig själv att du är kär i henne. Men inte fan hjälper du nån genom att sitta och sliska över en stackars brud som hamnat snett och sen ramlat in på nätet. Du hjälper inte en enda jävla förlorad själ när du sitter där och tittar på hennes bröstvårtor genom tyget, det är rent av rätt grisigt att du nämner att hon äter en röd isglass för det för bara tankarna till ett barn, och kanske är hon fortfarande precis just det.”

Jag säger: ”Varför blir du så sur?”

Sonny säger: ”Såna där artsy ’dokumentära’ klipp skrämmer mig, för jag slås alltid av tanken att deras främsta effekt är att trigga vår nyfikenhet eftersom vi tillåter oss själva att se på misären som vi blundar för på gatorna. På nätet kan du titta på din Maggie bäst du vill, men sen när du tröttnat har du all makt att bara klicka bort henne. Fattar du inte? Du ser dig själv som en god människa för att du tycker att du bryr dig. Det funkar inte så.”

Jag säger: ”Låt mig berätta klart.”

Sonny säger: ”Jag ger dig två minuter.”

Jag säger: ”Med lite tålamod lyckas jag hitta hennes sociala medier. Och jag scrollar bakåt, längre och längre tillbaka mot det jag vet att jag kommer hitta till slut. Och vet du vad det är? En quirky indietjej med helt vanliga strumpbyxor och vintageklänningar och hårspännen. En bong ges kanske vidare på nåt foto, men annars ser hon ut som vilken annan lost yngling som helst. Hipstervänner på Kaliforniagator och ironi i kommentarsfälten. Jag scrollar förbi ett inlägg med ”Missing People” i stora bokstäver och hennes ansikte på foton från fyra olika tillfällen. Nån har länkat till den där förbannade Youtubevideon. En annan har länkat till en fotograf som tagit svartvita bilder på henne i ett tält i Skid Row. Det pirrar av ilska i mig, för jag fattar inte hur alla de där tror att hon är deras ensak. Så jag gör det enda rätta. Jag börjar följa henne, vänförfrågar henne, skickar några meddelanden och försöker ringa. Det vore omoraliskt att göra något annat.”