"Kärlekar"

Skribent: Mathilda Tönseth

Det finaste och farligaste har samma namn.

Det som håller mig kvar när vi kysser varandra

och det som dödar mig om jag faller

kallas båda gravitation.

Frihet är våren när den är som lättast.

Det finns kärlek som är tung,

nät virat tätt runt mig.

Jag är en varelse utan händer.

Frihet är så stort att det knappt ryms i ett människoliv.

Sen finns det kärlekar som är skyddsnät under mig.

Armar som håller ihop mig när min hud inte räcker till.

Frihet är en lukt i en nacke.

Ibland vill jag bara falla genom allt och slå i marken

så att jag vet att jag överlever.

Gräva med fingrarna i kratern som min kropp skapade

tills jag hittar kärnan som är jag.

Frihet är jag, ensam.

Ibland ser jag mig själv i deras ögon,

ser blommorna som har grott från kärnorna jag planterade inom dom.

Vet precis vem jag är då.

Jag undrar var de kommer ifrån, alla kärnorna?

Jag undrar var jag har planterat mig själv i mig själv.

Frihet är att tycka det är skönt att andas.

Ibland finns det kärlek som inte är nät,

bara luft

och jag andas och andas men det blåser inte bort.

Frihet är fåglar när de flyger utan att flaxa.

Alla känslor som värker när jag äntligen mår bra

försvinner när jag är i vattnet.

Vågorna är havets puls och jag simmar i hennes blodådror

som smärtstillande.

Frihet är svår att hitta och lätt att tappa bort.

Jag må vara din första, största, viktigaste:

ditt enda barn.

Men jag är min enda själv.

Frihet är jag när jag är jag.

Senaste inlägg