KRÖNIKA: Några tankar om läsande som jag inte kan låta bli att tänka - fast att jag borde
- EQUALIZER MAGAZINE
- 8 mars 2019
- 4 min läsning
Skribent: Lova Rudin
I sitt miljon gånger sedda TED-talk pratar författaren och historieberättaren Chimamanda Ngozi Adiche om faran med den enda historien, hur den skapar stereotyper, okunskap och en obalanserad världsbild. Hon exemplifierar med att berätta hur hon som barn läste brittiska och amerikanska barnböcker, och sedan själv skrev om blonda barn som åt äpplen och drack ginger ale fast att hon själv inte kunde identifiera sig med den verkligheten. Fast att talet är fängslande och intressant, kan jag när jag ser på det inte låta bli att sväva iväg till mina egna tidiga läsminnen. Som en sann millenial är jag närmast besatt av att förstå mig själv och ägnar mig åt astrologi, psykologi och har gått mer än en omgång i terapi, så för mig att hålla fokus när en fråga om hur jag blivit påverkat av min ungdom väcks är att begära för mycket. Förlåt, Chimamanda.
"..så såg de flesta böckerna ut, och även om fantasy som genrenamnet avslöjar är fullt av fantasi och magi och omöjliga saker, var könsrollerna i böckerna oerhört fantasilösa."
Jag var också ett läsande barn. Jag lärde mig tidigt och jag läste mycket. En gång, när jag kritiserade min lärares val av högläsningsbok i trean eftersom jag läst den för över ett år sedan, kontrade läraren med ”bara för att du läst ett helt bibliotek”. Nu ska jag inte gräva i varken hur den kommentaren kan ha påverkat mig eller i min lärares orimliga bildningskomplex gentemot en nioåring (även om de rycker i de narcissistiska fingrarna), utan historierna, böckerna jag läste i det där hela biblioteket.
När jag tänker på min barndomsläsande tänker jag framförallt på två saker: fantasyböcker och Syskonen Baudelaires olycksaliga liv. Bortsett från Harry Potter (som jag inte tänker dissekera här eftersom jag har absolut noll negativa saker att säga om Harry Potter), består mina läsminnen i de två delarna. Jag älskade fantasy, för att jag älskade världarna. Drakarna, häxorna, monstren, myterna. Jag älskade de modiga, lite missförstådda killarna och hur de räddade världen, och deras vackra kärleksintressen som hejade på. För så såg de flesta böckerna ut, och även om fantasy som genrenamnet avslöjar är fullt av fantasi och magi och omöjliga saker, var könsrollerna i böckerna oerhört fantasilösa.
"Jag drömmer om att kunna vara 15 år och i mitt första förhållande och inte be om ursäkt för att jag blir arg på min kille när han glömmer bort att vi har planer på lördagen, fast att jag påmint honom flera gånger."
Så här i efterhand hade det kanske varit ett vettigare tidsfördriv för Christopher Paolini, författaren till Eragon, att läsa en grundkurs i genus, än att hitta på ett nytt språk som bara förvirrade alla stackars prepubertala läsare. Det vi prepubertala läsare hade haft mer nytta av vore en inkluderande handling, där Eragons kärleksintresse Arya beskrivs som mer än väldigt vacker, eller där hon inte behöver vara den ansvarsfulla i relationen utan låter Eragon ta göra lite emotionellt arbete. Kanske är det för mycket att kräva i en historia om drakar men let a girl dream, och det gör jag när jag tittar på Chimamandas tal. Jag drömmer om att vara 13 år och att kunna gå till skolan utan smink. Jag drömmer om att kunna vara 15 år och i mitt första förhållande och inte be om ursäkt för att jag blir arg på min kille när han glömmer bort att vi har planer på lördagen, fast att jag påmint honom flera gånger. Jag drömmer om att vara 18 år och att våga säga ifrån när killar som jag somnat bredvid väcker mig med tjat. Jag drömmer om att skicka bajs i en påse till alla manliga fantasyförfattare eftersom det helt uppenbarligen är deras fel, i deras roll som en förlängning av patriarkatet, att jag skaffat mig vanföreställningar om hur det är att vara kvinna i den här världen. Är det för mycket begärt att vara 8 år, vilja läsa om drakar och slippa få en giftig världsbild ännu mer påmålad än vad den redan blir av resten av samhället när man läser om drakarna? Tydligen.
Men så hittade jag Syskonen Baudelaires olycksaliga liv, och inte för att vara dramatisk, men den förändrade allt. Bokserien följer de tre syskonen Baudelaire efter att deras föräldrar dör i en brand. Syskonen, som nu är föräldralösa, hamnar i fingrarna på ett antal olika vuxna som alla är fruktansvärt upptagna med sig själva på olika sätt, och genom ett antal olika äventyr (eller olyckliga sammanträffanden) upptäcker syskonen att 1) vuxenhet är en myt 2) man är varken god eller ond och 3) ord och böcker kan hjälpa och läka och underhålla och skapa mening. Den här analysen har jag nog gjort i efterhand och inte som 8-åring, men redan såg jag att i den världen var något annorlunda. I den världen var den 14-åriga storasystern en uppfinnare, den 12-åriga brodern var ett läshuvud och deras spädbarnssysters favoritsak var att bita på saker med sina väldigt vassa tänder. Det fanns kvinnliga vuxna som var omhändertagande, men också kvinnliga vuxna som var modiga, elaka, farliga, karismatiska, själviska. Det fanns modiga och okänsliga män men också män som kände sorg, som gillade ormar, som var rädda, som var snälla och omhändertagande. Det fanns en enorm bredd av individer på ett sätt jag aldrig tidigare stött på, och de här individerna förändrades. De var både goda och onda, de var modiga och rädda, de var snälla och själviska. Och jag kunde känna med allihop.
"Tillsammans med de tre huvudpersonerna upptäckte jag olika sidor av världen som ingen av oss tidigare sett och jag tror att det gjorde mig lite modigare, lite farligare, lite mer självisk."
Jag kan inte säga att jag utan Syskonen Baudelaire aldrig nått en feministisk världssyn, eller att jag aldrig hade förstått att kvinnor kan vilja flyga drakar medan män kan vilja få ihop familjelivet, men jag tror att böckerna hjälpte mig för att de visade mer än en historia. Tillsammans med de tre huvudpersonerna upptäckte jag olika sidor av världen som ingen av oss tidigare sett och jag tror att det gjorde mig lite modigare, lite farligare, lite mer självisk. På ett bra sätt, på ett sätt som var bara jag - och inte bara att jag är en kvinna. Det kanske jag talar om, om jag någonsin får göra ett eget TEDtalk. Eller så pratar jag om bildningskomplex hos lärare, eller om hur astrologimemes gjorde mig spirituell. Vi får se. Jag slipper i alla fall prata om att mitt främsta mål är att vara en vacker och ansvarstagande tjej, för nu kan jag våga vara annat också.
Comments