"Jag har inte kommit över september - jag tänker fortfarande på maj"
- EQUALIZER MAGAZINE
- 19 okt. 2018
- 2 min läsning
Skribent: Maya Adler
Efter en dallrande värmebölja kände jag mig mer än redo för en höst med rutiner. Rutiner - de som vaggar en in i en trygg takt, de som lovar en nånting varje dag. Att återvända till den så kallade vardagen och låta samma typer av dagar återkomma, för att sedan bli veckor och månader lockade mig. Men rutinerna lurar en, de är inte alls så omslutande och trygga som man tror när semesterveckorna blir uttråkande.
Rutinerna kapslar in en i ett syrefattigt rum med grå väggar, låter ens trötta muskler längst axlarna värka, som du minns att de gjorde i våras. Du märker att längtan bort fyller dig, och allas historier om uppbrott blir näst intill fascinerande.
Längtan efter att testa vingarna och se vad som skymtar bortanför staden av tunnelbaneavgångar, snöblandat regn, överfyllda shoppingstråk månader innan jul.
Livet som formade sig i början av september sätter fart och den solkyssta huden grånar med tiden. Löften om en aktiv höst bleknar på samma sätt som förra året, den här tiden.
Månaderna går, ett nytt år, nya löften, en kyla som aldrig släpper taget om kroppen, trötta kommentarer om vädret som du hörde senast i förmiddags. De första bleka strålarna runt påsk. Samtidigt ska sommaren planeras och semesterschemat sättas. Allting känns förvirrande, att en sommar ska komma nu känns verklighetsfrånvänt, att håret ska blekas och vinterkappan ska upp på vinden.
Den blomstertid nu kommer, avsked på skolgården, två veckor på landet, en i stan. Gröna prunkande vyer och bullriga uteserveringar, avundsjukan flåsar en i nacken och uppfattningen av vänners semestrar övervinner ens egen skärgårdsvistelse och slöa dagar i huset på landet. Vi önskar oss nåt annat och tiden springer iväg, gräset är alltid grönare på andra sidan, snart kommer brittsommaren och de första mörka kvällarna. Sommaren tar slut igen och längtan efter rutiner återvänder.
Ett år av uppbrott och ingen kommer någonsin över det som hänt, att släppa taget om den fria sommaren är vemodigt, lika ängslig känner man sig när vårens stress och slentrianmässiga livsmönster åter ska bli semestertid.
Men, släpp det, det kommer igen.
Kommentare