Identitetskriser

Skribent: Bianca Mirani

Bild: Evelina Bravo

Så länge jag kan minnas har jag haft identitetskriser, kanske en för många. Jag har haft det väldigt svårt att orientera mig i samhället, som att jag burit på flera motsatta identiteter som konstant klaschat. Som att det egentligen inte är jag som styrt över den jag är, utan hur andra sett och uppfattat mig. Jag har låtit åskådare definiera mig för att sedan bryta ner min egen identitet tills att inget riktigt funnits kvar.

Vem vill jag egentligen vara? Alltid varit sökande efter den “rätta” identiteten, men aldrig har jag vänt mig inåt för att finna svar. Hur skulle jag egentligen kunna älska mig själv när det alltid finns någon som är bättre? Bättre på det jag gör, det jag älskar, det jag brinner för. Någon vill det det jag vill mer än mig. Tar vara på saker bättre än mig. Jag är slarvig, tappar lätt bort mig själv i tankarna när det som är betydelsefullt finns framför mina ögon. Jag förtjänar kanske inte det världen ger mig. Kanske förtjänar jag denna oändliga kamp mot mig själv.

Självhat. Det har ofta präglat mina identitetskriser. Jag har verkligen velat självförinta. Velat börja om, om och om igen. Fly från den skepnad jag skapat. Jag har inte velat vara mina minnen, inte mina tankar, inte mina känslor och inte min kropp. Ge mig vad som helst, men inte detta. För överväldigande för att bära, för tungt för mina axlar.

Det är svårt att älska sig själv när en konstant försöker förbättra sig, anpassa sig och tillfredsställa samhället. Det är svårt att veta vem en egentligen är när en värderar andras röster högre än ens egna. Ja, det är så jävla mycket som är svårt, och någonstans har jag insett att det är okej. Det är okej att tycka att det är svårt och ändå fortsätta kämpa. Att acceptera sin spegelbild och komma ihåg att “hitta sig själv” är en oändlig resa. Det mesta i livet är föränderligt. Inget är riktigt konstant och det finns ingen poäng i att jaga perfektion. Vad vinner en egentligen på att göra sin insida till ett minfält? Att springa från sina känslor, tankar och minnen gör det bara svårare att leva. Svårare att orka med sig själv. Det är jag som är huvudpersonen i mitt liv, och inget ska kunna ta ifrån det från mig.