Guilty pleasures i ängslighetens tid

Skribent: Stella Lyssarides

Bild: Evelina Bravo

Vi lär oss det tidigt. Man får inte ljuga. Man ska alltid berätta sanningen. Ärlighet varar längst. Men trots dessa visdomar så ljuger vi ändå. Vi berättar inte alltid sanningen. Och varar ärlighet alltid längst?

För några dagar sedan tänkte jag tillbaka på gymnasietiden, och fenomenet guilty pleasures gjorde sig påmint hos mig. Det var ett sånt ord som vandrade genom korridorerna och som alla tycktes tala om. Slutligen blev guilty pleasures också temat för min klass studentskiva.

Guilty Pleasures är något som man tycker om, men skäms för att berätta om för andra. Man läser den där pinsamma boken i smyg, eller lyssnar på den där extremt dåliga låten om och om igen i hörlurarna. För min del är datorspelet The Sims och dokusåpan Paradise Hotel två guilty pleasures. Jag skäms alltid lite när jag ser på programmet, men lockas ändå av intrigerna mellan halvnakna fulla svenskar på ett hotell i Mexiko. Varför? Ja, men det är ju kul. Om mina nära och kära vet om det? Nja. The Sims har hängt med sedan barndomen. Det är något befriande över att få leka i vuxen ålder. Bygga ett hus och klättra på karriärstegen. Skaffa barn och en hund och sedan råkar man drunkna i poolen för att det inte finns någon badstege.

Genom att kalla något vi tycker om för ett guilty pleasure, skyddas vi från vad andra har för åsikter om just det som vi gillar. Guilty pleasures innebär en viss medvetenhet kring hur skämmigt det faktiskt är. Det är ett sätt att använda humor som en försvarsmekanism. Men varför har vi behovet att sätta guilty framför något vi tycker om?

Handlar det om en rädsla för att inte passa in? Om att upprätthålla den bild man har av sig själv? Nej, jag är en intellektuell person som dricker rödvin och har tjocka polotröjor - jag ser då INTE på Paradise Hotel! Jag spelar inte längre the Sims! Jag tänker att guilty pleasures är en fråga som handlar lika mycket om identitet, som ärlighet.

Risken med begreppet guilty pleasure är att vi inte vågar stå för vilka vi är, utan gömmer oss bakom uttrycket. Indirekt värderar vi också en viss typ av kultur. Det är pinsamt att titta på Paradise Hotel, men det kanske inte är pinsamt att titta på Babel. Detta skapar förstås också en diskussion om vad som är skämmigt, och varför? Och för vem?

Istället borde vi slopa guilty och bara kalla våra intressen, vilka de än är, för pleasures. I en värld av fake news, instagramfilter, målade fräknar och piratkopior så behöver vi lite ärlig ärlighet. Släpp det där ängsliga. Ärlighet varar längst.

Så när min vän frågar vad jag har gjort i helgen, så svarar jag ärligt.

”Kul, säger hon. Berätta mer om din simsfamilj!”