För att orka en dag till

Skribent: Bianca Mirani

För mig känns det naturligt att prata om att vara arg den 8:e mars, men egentligen vill jag kanske bryta den här traditionen som jag utvecklat. Jag vill egentligen ta den här dagen till att prata om hur viktigt det är att också lyfta upp varandra. Att tala om för mina medsystrar och syskon att det är okej att vara arg. Det är okej att vara ledsen. Det kanske känns som att vi kommer längre och längre ifrån vårt mål, vårt mål att befria våra syskon från förtryck och hat, men så är inte fallet. Vi måste prata om hur jävla starka, smarta, duktiga och fina vi är. Hur viktigt och starkt det är att vi fortsätter leva varje dag, trots motgångar, trots psykisk ohälsa, trots blickar som säger åt oss att vi inte hör hemma i det här landet. Att vi inte hör hemma i den här världen. För det är så jävla viktigt att faktiskt skänka en tanke åt det. Att sträcka ut en arm åt varandra och säga “du är så jävla bra, vet du det?”.

Den internationella kvinnodagen är en dag för kamp. Men det behöver också vara en dag för oss att kunna ta en paus. Att andas lite. Att klappa oss själva på ryggen och att flörta med vår spegelbild. För vi kan inte glömma bort att vi är den här rörelsen. Och om vi inte orkar för att vi bränner ut oss, en efter en, så kommer inte rörelsen att finnas längre. Jag är arg den 8:e mars, men jag är också arg de resterande 364 dagarna om året, och ännu en dag i (skott)år. Varje dag ser jag aktivister bränna ut sig. Försvinna från det fält de en gång tog som mest plats i, och lågan, för den kamp den en gång brunnit för, släckas. Och det är så jävla synd. Vi måste kunna få tid till att vila och vi måste kunna påminna oss om hur mycket vi gör genom att orka. Att orka vara “jobbig”. Att orka skälla ut personer i vår omgivning som sprider fördomar, att prata om viktiga jävla saker på de plattformar vi har, att demonstrera och att organisera oss.

"Den internationella kvinnodagen är en dag för kamp."

Så ta den här dagen och tänk igenom alla gånger du har kämpat dig igenom motgångar. Som kvinna, som solidarisk medmänniska. Tänk tillbaka till första gången du skällde ut din klasskamrat för att han sa “kvinnors plats är i köket” och hur långt du kommit i din analys sen dess. Tänk på hur viktig du är för människor i din omgivning, som orkar utbilda dem dag in och dag ut. Tänk på hur långt vi faktiskt kommit trots att världen brinner. Ta den energi som du återigen får från att lyfta dig själv, kvinnor och syskon i din omgivning och använd den. Använd den till att påminna alla om att du kommer att leva ännu en dag. Att du kommer fortsätta leva för alla våra syskon som inte fick den chansen. Vi ska kämpa ännu en dag för dem.