De identitetsupplösande självgranskingsverktygen och den eviga skallgången

Skribent: Afaf Mohamed Ali

Bild: Evelina Bravo

Det nalkas morgon och du ligger vaken djupt försjunken i tankar om gårdagens händelser. Den orimliga känslan att inge våld på någon som trängt sig före i Ica-kön, eller den överväldigande ledsamheten som sköljs över gammal reminiscens. Ofta är det dom vardagliga företeelserna som leder tankarna in i psykoanalysens värld: det är i sin tur dessa tankar som får en att reflektera över jaget.

Som många andra har jag fått uppleva fördelarna med psykoanalysen. Och kulturellt sett rör vi oss in i en tid där samhället mer än någonsin förväntar självrannsakan av individen. Minoriteter och andra outcasts har slängt av sig sin hejarklacksdräkt. Ingen står på sidolinjen hejandes längre. Ingen vill fostra någons jag längre, vi liksom... lägger ner tid på våra egna jag, liksom. Genombrotten som psykoanalysen har givit oss är många. Samhällets krav på individens behärskning över sitt jag är kalas – speciellt för oss som alltid behövt övervaka och rannsaka varenda veck och vrå av jaget. Du främjar eller hämmar dig själv. Helt i kontroll över ditt jag.

Det är morgon och du är djupt försjunken i tankar. Självgranskning är en hobby och du vet exakt vart du ska vända dig. Kanske till självhjälpsböckernas hyllor som lär unga män hur man knullar och tjänar sin första miljon. Eller till salviadoftande trånga butiker som skickar unga kvinnor kosmiska signaler att allt kommer ordna sig. De självgranskande verktygen är många. Oavsett om det är en tro på det konkreta materialistiska, eller en fundamentalistisk världsbild, så äro vi handfallna inför ett medium. Verktygen lovar att låsa upp individens sanna sanning. Hitta jaget och medicinera det inre barnet.

"Under den otroliga storartade resan kommer frågor om vad jaget är för något bubbla upp"

Men vem är jag, vad är ett jag och vart är jaget? Marken öppnas under en och du kan inte längre känna värmen som en gång låg över dig som en tunn slöja. Är det biologiskt, är det hjärnan eller något hormonproducerande organ som står för eländet? Själen har nog gått i kras – det är något grundligt fel på min miljö, kan jag ha förgiftats av andra fördärvades projiceringar? För att förbättra jaget måste en resa av mot hittandet av jaget initieras. Under den otroliga storartade resan kommer frågor om vad jaget är för något bubbla upp. Där börjar den eviga skallgången efter jaget. Självgranskingsvertygen är många. ~Hitta vad som passar dig~ är det autogenererade svaret på den vägledning du söker. Pengarna är ofta få och omständigheterna ofta många – det är ett otroligt privilegium att kunna utforska självgranskningsverktyg. De allra flesta har inte förmögenheten, orken och timmarna att utforska vilka kuratorer, terapeuter eller psykologer som klaffar.

Ett utav samhällets bästa slagord ~Hitta vad som passar dig~ har en kär allians med ordet “balans”. Kan du inte hitta det som passar dig intuitivt så balanserar du. Ta dig själv med en nypa salt, men mät allt i det kooperativa kryddmåttet. Skalan vi mäter denna balans är någon osynlig sociologisk regelbok som någon osynlig herre är... ja, herre över. Det är denna icke befintliga herres – eller högst befintliga herre för många – idé om vad balansskalan ska bestå av som är faktum. Men är du inte religiös eller troende så lämnar detta dig mer förvirrad än tidigare.

Skuggsidan av självgranskning, och skallgången efter jaget, är nog inte det outsägliga mörkret du finner. Snarare det du kanske aldrig kommer finna. Det onda och vidriga är möjligtvis den eviga skallgången du befinner dig i, där du gått och sått frön och låtit ogräs som aldrig tidigare varit en del av din flora växa inom dig.

Människan är en intelligent, nyfiken varelse och kommer aldrig komma ifrån filosofiska tankar samt att försöka definiera vår existens. Teorierna och filosoferna är många och att hålla jaget till en sanning är omöjligt. Och även om jag inte är en filosof innehar jag förmågan att spekulera kring idén om jaget; och som människor har vi alla den auktoriteten. Sedan tar det stopp, och det är okej. Den eviga skallgången är oundviklig och verktygen är oändligt många. Den behöver dock inte vara dyster, problemskapande och identitetsupplösande. Skallgången kanske är det som skapar jaget genom att så frön i jorden. Verktygen kanske upplöser de rådande delarna av en, för att göra plats för andra nya delar. Diskussionen angående skallgången efter jaget och de identitetsupplösande verktygen lever vidare så länge det fortfarande finns ett jag.