Var det Han?

Skribent: Sandra Nyander

Bild: Selma Kaplanoglu

Det sägs att det alltid finns en början och ett slut,

Att varje människa har ett världsomvälvande ögonblick.

För dig var Han förändringen du behövde för att se världen i färg,

Men säg mig: var Han början på slutet?

Var det Han som lärde känna dig i sandlådan på gården?

Han som gick i din klass och såg till att du aldrig lämnades ensam,

För ni var hellre ”ensamma tillsammans”.

Möjligtvis var det Han som försvarade dig när du inte kunde försvara dig själv,

Av frånvaro eller därvaro präglad av vanmakt.

Det var väl Han du skrev en hel bokserie med,

”Döden kommer” – var det inte så?

Var det Han som hade en reserverad stol i din familjs kök,

Ifall att Hans mamma inte hunnit ordna middag, du vet.

Kanske var det Han du hade filmkvällar med varje helg;

Marabou, popcorn och Twilight-maraton.

Nog var det Han vars axel du alltid somnade på,

När filmen var som mest spännande och popcornskålen var tom.

Det kan ha varit Han du kunde ringa till mitt i natten,

Ledsen som glad, besviken som arg, och alltid få medhåll.

Troligtvis var det Han som alltid plåstrade om dig,

Som du kunde springa till i bara pyjamas och tårstripiga kinder i natten.

Var det Jag som lärde känna dig under dina formbara tonår?

Jag som tog dig med storm och förändrade hela din värld.

Det var nog Jag som fick dig att inse att du kan bli älskad,

Att du förtjänar att älskas – men bara av Mig.

Förmodligen var det Jag som inte tyckte om dina vänner,

De förstår ju inte dig som Jag gör, var med Mig istället.

Det var också Jag som inte tyckte om din familj heller,

De försöker ju separera oss, älskling, förstår du inte det?

Absolut var det Jag som hade lätt till ilska,

Knutna nävar och skälvande tänder.

Jag som kunde dyka upp när du minst anade det,

Men det är ju inte stalking, Jag bryr mig bara – hur vågar du anklaga Mig för det?

Alltid Jag som kunde lämna dig för att sedan välkomnas med öppna armar,

Jag vet ju att du väntar på Mig och Jag älskar ju dig – ingen älskar dig som Jag gör.

Nog var det Jag som ringde mitt i natten de perioder vi inte var enade,

För du lämnade ju Mig, om Jag dör är det ditt fel, nu gör Jag det – vänta du bara.

Det sägs att det alltid finns en början och ett slut.

Så säg mig, uppriktigt nu: var det Jag?

Eller var det Han?