Vad jag pratar om när jag pratar om böcker

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Det har aldrig varit så lätt att försvinna in i bokens värld. Allt jag vill är att leva mellan bladen, i ordens hav och ordens soppor. Jag slukas av författare och poeter och förundras över hur alla människor kan se på världen, den här vi delar på, med helt olika ögon. Jag håller med Markus Krunegård som tycker att det lättare än någonsin att flytta huvudet till en annan plats genom böcker. Kanske är det en flykt, kanske är det bara livets goda som äntligen har uppenbarat sig. Oavsett vad så får det gärna stanna lite längre den här gången. Här kommer några fina världar som jag har befunnit mig i på sistone:

Glöm allt men inte mig – Philomène Grandin (2021)

Den mest hjärtvärmande boken jag läst på länge. Philomène Grandin har skrivit en självbiografisk bok om sin och pappans relation, med korta fragment som skiftar i tid mellan 1980-talets början och 2010-talets slut. Hennes pappa var Izzy Young, som upptäckte Bob Dylan och hade Folklore Centum vid Mariatorget och i New York, något som är ständigt återkommande genom historierna. Det som binder boken samman, och trollbinder mig som läsare, är far-och-dotter-relationen som röd tråd. Grandin beskriver deras starka band med en så varm ton och målar upp scenerna på ett sätt som Tone Schunnesson beskrev som ”den självklara blicken barn har på sina föräldrar.”

Glöm allt men inte mig är också en känslosam skildring av hur pengar är någonting konstant närvarande i alla människors liv, oavsett hur mycket man har dem eller inte, men också hur kulturen kan berika ens liv. Dessutom är det en berättelse om åldrande och hur ens relationer kan vara det starkaste i livet.

Vad jag pratar om när jag pratar om löpning – Haruki Murakami (2007), översatt av Eiko och Yukiko Duke

Trots att jag är långt ifrån en löpare själv var det härligt att följa med Murakamis väg som både författare och löpare. I boken förklarar han hur han började löpa samtidigt som han bestämde sig för att bli författare, och sedan fortsatt med det nästan dagligen. Han förbereder sig för maraton efter maraton och jämför kontinuerligt löpningen med skrivandet. Det handlar om processen, att det kan gå långsamt, att det kan vara svårt, men att kraften att alltid vilja slutföra det påbörjade vinner. Vad jag pratar om när jag pratar om löpning är en personlig bok fylld av minnen och reflektioner om såväl löpning, författande och livet i sig.

När jag läste om Murakamis New York-besök kunde jag omöjligen sluta tänka på Tom Hanks replik ”Don’t you love New York in the fall? Makes me wanna buy school supplies.” i filmen You’ve Got Mail. Hösten är absolut den guldigaste årstiden, så jag förstår den uppmålade skönheten. Men det verkar tydligen också finnas någonting magiskt med just New York-höstar som jag ännu inte har upplevt. Om jag någon gång kommer att upptäcka det tror jag på Murakamis ord: ”Det vet man inte förrän man har börjat”. I boken kommer han ständigt tillbaka till det filosofiska i att vi aldrig kan veta hur någonting ska bli förrän vi verkligen är där. Vi kan skriva och skriva, springa och springa, men om vi aldrig börjar skriva på den där boken som vi tänker på så kommer den heller aldrig att bli skriven. Och vi kan inte kontrollera väderleksrapporten under maratondagen. Det är först när boken är skriven – och under tiden som vi springer – som vi på riktigt kan veta hur det känns.

Venusberget – Katarina Carlshamre (2021)

Venusberget är en poetisk bok om en drömmande kvinna. Hon slits mellan att vilja ägna sitt liv åt forskningen och lägga livets mening i det, och att få tag i duet som får henne att känna sig stor och levande. Ju längre hon kommer in i berget desto mörkare verkar hennes inre bli, samtidigt som det finns något högst levande där inne. Vad är det som lever? Varför kan hon inte bli av med det?

Lyckan ligger alltid utanför berättarjagets eget väsen, det är alltid en yttre bekräftelse som behöver mättas. Om hon bara skulle få vara med duet, eller rädda den där tysta flickan från att må dåligt, eller få det där forskningsstipendiet, då skulle allt bli bra. Jag vill säga: ”Ta hand om dig själv!!”, men precis som huvudpersonen själv känner är det kanske lättare att säga det till andra. Venusberget är en vacker skildring av hur det kan vara att leva och hur naturen alltid är närvarande i oss. Carlshamres språk suger in mig i den värld hon har skapat, så att jag inte längre förstår vad som är dröm och vad som är verklighet.

Samlade dikter – Karin Boye (1941)

Samling av Karin Boyes diktsamlingar Moln (1922), Gömda land (1924), Härdarna (1927), För trädets skull (1935) och De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (1941). Boye skriver med en lätthet som samtidigt rymmer otroligt många lager av existens och världen sedd ur den unga kvinnans blick.

Det här är en diktsamling som kräver sin tid. Det är inte en nyhet att Boye var både skicklig och noga med orden, vilket syns i alla stora känslor som hon målar upp. Det är vackert, det är kraftfullt, och samtidigt så självklart.

Hilma – Anna Laestadius Larsson (2017)

Laestadius Larsson skildrar i den verklighetsbaserade romanen Hilma konstnären Hilma af Klint i sekelskiftet 1900. Hilma af Klint målade som ingen annan hade gjort på den tiden, men blev känd för sina stora ockulta målningar först efter sin död. Tiden som boken utspelar sig i är fylld av industrialiseringens ihopträngda stadsmänniskor, under en period då tro och vetenskap bryts från varandra. Framförallt speglar det en tid av kamp om rättigheter för såväl kvinnor som arbetare.

Och jag undrar: Vilka genier som lever idag kommer inte att få sin berömmelse förrän det är för sent? Vad gör vi idag som uppfattas så pass gränsöverskridande att folk vänder ryggen till? Är människan feg som vill att allt ska bekräfta det vi redan sett? Stora konstnärer gör storheter, och kanske är det nödvändigt att det ska gå flera liv innan någon förstår dess riktiga värde. Å andra sidan skapar man inte enbart för berömmelsen, i många fall tvärtom, men visst skulle det vara fint att få dela sina verk innan man dog.

Skrivliv – Gun-Britt Sundström

Skrivliv är Gun-Britt Sundströms dagböcker från 1960- och 70-talet. Det är under en tid då hon studerade vid universitet och drömde om att doktorera, samtidigt som hon blev alltmer känd som skribent och gav ut de blivande klassikerna För Lydia och Maken. Skrivandet varvas med delvis knepiga relationer och spontana cykelsemestrar ut i Sverige.

Det här var en sådan bok som gjorde mig ledsen när den var slut. Jag ville vara kvar i 60- och 70-talets Stockholm. Blandningen av den akademiska drömtrappan och det fria skönlitterära ordet, det är något slående över det som jag inte kan gå miste om att känna igen mig i. Jag inspireras av Sundströms, till synes, ångestfria inställning till de båda världarna och inser att allt blir kul om man tar det med lätthet.