Tankar om Hjärnstorm och viljan att sluta skapa

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Bild: Evelina Bravo

Jag har Jag lägger av, dubbelnummer 138–139 av tidskriften Hjärnstorm (alla namn i den här krönikan refererar till bidrag ur detta nummer). Numret skildrar författare och konstnärer som väljer att sluta skapa. För att inspirationen inte kommer längre, för att orken och pengarna är slut, för att åskådarens ögon granskar för hårt.

Å ena sidan låter ett aktivt slut som att man drabbats av ett uns av hopplöshet, å andra sidan låter det realistiskt och avslappnat. Att man slutar bry sig om andra och börjar fundera på vad det faktiskt är att göra någonting över huvud taget.

Något väcktes i mig medan jag läste. 25 medverkande som bidragit på olika sätt och med olika utgångspunkter och perspektiv. Vissa förklarar fenomenet genom vad tidigare författare har sagt, som Kristoffer Leandoer: ”När Leo Tolstoj efter Kreutzersonaten lämnar det skönlitterära skrivandet bakom sig så framställer han detta som en moralisk handling, en reningsprocess: fiktion är lögn och försköning, underhållning och verklighetsflykt”. Malin Isaksson förklarar det i stället som att det både är en yttre och en inre faktor som föder frågan om att fortsätta eller inte: dels ett arbete med en text som inte verkar hitta sitt slut, dels en orkeslöshet inför att läsas och bedömas eller missförstås. Karin Stensdotter trycker på åskådarens makt: ”Folk tog sig in i mig och jag levde med dem där inne, funderade på dem, tolkade deras ord” när hon pratar om förläggare och åskådares påverkan på den kreativa processen. En medvetenhet av vad som kommer hända sen, vilket är ett perspektiv som även Robert Ulvede har. Han skriver att det var så skönt att se sitt namn i tidningar, innan de dåliga recensionerna kom, samtidigt som det gav en bitterljuv känsla att vara ”viktig och missförstådd”.

"Kanske är det en blandning av Jante och något slags piedistaliserande av den litterära världen som skapar en känsla av att det är hårt att vara en skapande person."

Jag själv har skrivit fler dagböcker än jag vill erkänna, poesi, noveller, essäer, krönikor. Jag har skrivit en hel roman, men inte visat den för någon. Länge vågade jag knappt prata om vad jag gör på min fritid, för att rädslan för att behöva förklara mer ingående var för stor. Behöva beskriva vad jag skriver och varför, vad jag ska göra med det. Därför kan jag förstå Kira Carpelans förslag om att vi behöver uppdatera konstbegreppet för vår tid: ”Vår tid är ljusår från 1970-talets optimistiska, socialt engagerade och rätt så stabila samhälle. Vi behöver ett uppdaterat konstbegrepp för vår sammanfallande tid.”

Kanske är det en blandning av Jante och något slags piedistaliserande av den litterära världen som skapar en känsla av att det är hårt att vara en skapande person. En värld som är stor och ouppnåelig, präglad av makt och status. Det kan liknas med Birgitta Silfverhielms känsla under sin tid på Konsthögskolan, som hon beskriver med en tanke om att alla andra var genier medan hon själv var fejk.

Det viktiga är nog att inte låta sig jämföras med andra. Det finns alltid folk som är bättre och sämre, men allt är subjektivt. Man jämför sig med det som man själv ser upp till och fast än jag själv kan göra det har skrivandet alltid bubblat i mig. Fast än jag i vissa stunder nästan gett upp innan jag ens kommit in. Tänkt att det är bättre om jag inte ens försöker, för att det skulle vara för jobbigt att misslyckas. Men vad är egentligen att misslyckas? Jag skapar inte för att få beröm, jag skapar för att det kommer ur mig. Jag hör ord bli till meningar och berättelser träda fram. Jag skriver ner det, lämnar det.

De flesta i min närhet tycker ibland att jag är knäpp som inte visar mer av vad jag gör, speciellt romanen. De vill att jag ska sluta skämmas, men jag vill påstå att det inte är vad det handlar om. Jag är stolt över mig själv som åstadkommit det jag gjort, det var en bedrift i sig. Är det skrivna bara på riktigt om någon annan har godkänt det?

Dock verkar skam inte vara någonting ovanligt. Ellinor Skagegård hänvisar till Clara Schumann som sa att hon ”hyser en besynnerlig rädsla inför att visa […] mina kompositioner; jag skäms alltid.” För att kontra det betonar Malin Isaksson vikten av att ha kunskap om skrivprocessen och hur att förhålla sig till den egna texten och skrivpraktiken, men också att kunna förstå hur andra skrivande personer förhåller sig till sitt arbete.

"Kanske gör slutandet att skapandet känns förbjudet, även om det är vi själva har satt upp bommarna."

Samtidigt verkar slutandet vara en slags drivkraft till produktivitet, driv och inspiration. Kristoffer Leandoer säger: ”I snart fyra decennier har jag misslyckats med att sluta skriva så många gånger att resultatet fyller ett helt plan i min bokhylla”. Kanske gör slutandet att skapandet känns förbjudet, även om det är vi själva har satt upp bommarna. Det blir någonting hemligt och fel som får oss att vilja göra det ännu mer. Den känslan trycker även Helena Looft på genom att referera till Rimbaud: ”Är det inte paradoxalt nog, först i det ögonblick litteraturen tar sig friheten att tystna, att upphöra, som den blir ett verkligt fritt, oavhängigt uttryck?”

Jag vill hellre skylla på Jante än på mig själv när det kommer till osäkerhet kring att publicera. Jag vill säga till mig själv och alla andra att fortsätta så länge inspiration och lust kommer till en. Om jag ska känna en vilja till att sluta, eller hopplöshet kanske, vill jag hellre göra det efter att jag levt ett liv där jag i alla fall försökt. Sett vad som händer. Allt visar sig och allt har sin tid. Alla gör ändå saker i olika takt.

Jag måste åtminstone försöka för mitt framtida jags skull. Lyssna på det som kommer och inte låta solen gå ner när jag i själva verket står mitt i dagsljuset. Som Birgitta Silfverhielm säger: ”[…] försiktigt börja unna mig att utveckla min kreativitet.” och Kristoffer Leandoer: ”Men nu har jag åtminstone slutat sluta. Må mina förhårdningar på höger pek- och långfinger aldrig mjukna, må min nacke aldrig sluta värka och må jag aldrig behöva möta livets makter vapenlös: jag ska skriva hela vägen in i mål.”