RECENSION: "Du, bara" av Anna Ahlund
- EQUALIZER MAGAZINE
- 11 jan. 2019
- 2 min läsning
Skribent: Lova Rudin
Det är sommaren mellan högstadiet och gymnasiet och i ett kvalmigt Uppsala sitter John och väntar på antagningsbesked från fotbollsgymnasiet, och på att saker ska hända. Då gör två år äldre Frank entré, utrustad med livsfarliga mörka ögon och dansarkropp. John dras till honom på ett helt obekant sätt, han måste ha honom. Tyvärr gör Frank entré hand i hand med Johns storasyster Caroline, och hon är inte jättesugen på att släppa taget. Ändå tar John cykeln till pappersaffären där Frank står bakom disken och viker origamifåglar, ändå försöker John kyssa Frank i ett båthus, ändå läser John Franks favoritbok och ljuger om att han gillade den.
Du, bara är en roman om den första kärleken som är så övermäktigt stor och känslofylld att den bäst betraktas på håll, exempelvis från ett hustak. När jag har lagt ner boken är det framförallt tre olika känslor som den har orsakat mig:
1) Sympati. Jag känner så mycket för John och hans bombastiska tsunamikänslor för Frank att jag får lite panik ibland. Det märks att författaren Anna Ahlund bryr sig mycket om John för hoppet och längtan strålar genom sidorna, jag vill bara att allt ska bli bra och att John ska få vara med Frank. Ännu värre blir det när Frank börjar svalna - då vill jag plocka upp John ur pärmarna och krama honom och säga att han inte alltid kommer vara 16 år och förälskad. Ahlund har verkligen lyckats skapa en karaktär som jag vill hålla i handen.
2) Kåthet. John längtar så mycket efter Franks dansarkropp att jag blir alldeles svettig emellanåt, och sexscenerna är vågade och ingående på ett sätt som är uppfriskande för en ungdomsbok. Ibland kanske sexet är lite väl moget med tanke på deras ålder, och ibland vet jag inte om sexscenerna behövs för att driva handlingen framåt, men de bidrar till att fånga hur den första stora förälskelsen inte bara är i huvudet eller hjärtat utan i hela kroppen, hela tiden.
3) Ambivalens.När jag slår ihop boken, efter två dagars intensivt sträckläsande, vet jag inte vad jag ska känna. Mitt hopp har tänts och grusats och tänts flera gånger om. Samtidigt gnager en oro. Jag tror det beror på ”den brända killen vars ex var crazy men han är okej nu, det lovar han”-grejen. Jag är orolig för hur det går för John efter att boken tagit slut.
Du, bara är en trovärdig skildring av den första stormiga kärleken, och av limbot som sommaren mellan högstadiet och gymnasiet är. Anna Ahlund har skapat karaktärer jag känner med och för, och hon får mig att uppleva Johns besatthet och desperation som om den vore min egen. Jag är glad att jag har läst den. Jag är också glad att jag inte längre är 16 år och kär för det är rätt skönt att ha distans till sina känslor, även om jag uppskattade hur hudlösa de var i den här romanen.
Här hittar du boken!
Comments