Recension del 6: "Ambivalensen"
- EQUALIZER MAGAZINE
- 22 maj 2019
- 7 min läsning
Uppdaterat: 13 mars 2020
Skribent: Lova Rudin
OBS! SPOIERS!
Den sista haikun :( :
Ett slut som smälter
svävar svarar och landar
i ambivalens
Jaha. Nu var det över. Åtta säsonger, otaliga karaktärsöden, ett liv i smärre besatthet. 10-talets största serie är slut och jag känner kring det som jag känner kring det avslutande avsnittet och hela den avslutande säsongen: Ambivalens. Jag är både ledsen att det är slut, lättad över att inte behöva vara nervös för hur det ska gå längre. Jag är både nöjd och rörd till tårar av vissa delar av slutet, besviken och otillfredsställd av andra. Jag känner mig också förvirrad för hur skriver man en recension av hur ens favoritserie någonsin slutat? En sak är säkert – det kommer bli långt men bear with me, så kanske vi tar oss igenom detta avslut tillsammans.
Det sista avsnittet börjar med att Tyrion och Jon vandrar genom ett Kings Landing täckt av aska, uppenbart upprörda över slakten. Framför The Red Keep ställer Daenerys arméer upp sig, Daenerys och Drogon landar och efter den kanske snyggaste sekvensen som någonsin visats på tv – bättre än förra veckans hästscen, se nedan – håller Dany ett oerhört aggressivt segertal där hon verkar övertygad om att hon genom att elda upp staden och dess invånare befriat folket i Kings Landing.
Tyrion, som hela tiden vädjat Daenerys att visa nåd, säger upp sig som hennes Hand genom att kasta sitt emblem framför henne. Han blir förd till förvar, där Jon uppsöker honom. Tyrion tvingar Jon att inse att Dany är fullkomligt galen. Jon hittar Dany i tronrummet, hon håller ytterligare ett passionerat tal om sitt öde som befriaren. Jon kysser henne och hugger henne sedan i hjärtat, eftersom att plikten här får vara större än kärleken. Drogon kommer och buffar på Danys döda kropp som en hund (och då går mitt hjärta sönder), sedan smälter han ned Järntronen innan han varsamt plockar upp Danys kropp och flyger i väg över staden. Slaget är över, kampen är över, Järntronen är över. Inget mer att slåss om.
Klipp till ett möte en tid senare, där alla viktiga människor samlats för att avgöra fångarna Tyrion och Jons öde. Bara Tyrion förs till mötet, där han i en väldigt Tyrionsk monolog kommer fram till det är De sju kungadömenas kung som bör avgöra hans och Jons öde. Men va?? Det finns ju ingen kung? säger alla och då säger Tyrion: Ni är de mäktigaste människorna i Westeros. Välj nån. Efter ett nedskrattat förslag om demokrati föreslår Tyrion att Bran ska bli kung, varpå Bran säger "Varför tror du att jag är här?". Hans krångliga bana från liten klättrande kille till krympling till treögd korp var alltså menat att sluta här hela tiden, som kung över De sju kungadömena – Nej vänta lite!! Sansa säger att nordborna inte kommer knäböja för någon, inte ens om det är en Stark. Bran nickar lite och Norden blir återigen ett eget rike, och Bran den Brutne blir kung över De sex kungadömena.
Vi kan börja med det jag är nöjd över, man gillar ju positivitet. Jag är nöjd med att Daenerys dog, det har jag ju hoppats på sen första början. Jag har också länge trott att hon skulle bli galen, även om jag kan medge att utvecklingen kanske gick lite väl snabbt mot slutet. Den delen av slutet kanske var lite givet, men jag gillar inte slut som är överraskningar, de gör att jag känner mig lurad. Jag är också nöjd med att Bran blev kung, speciellt eftersom han motiverar sin acceptans av Tyrions nominering med orden ”Varför tror du att jag är här?”. Han syfte har alltså varit att bli den första goda regenten, och eftersom han inte längre har några egna önskningar + all världens kunskap, är chansen god för att det blir så.
Jag känner mig däremot otillfredsställd när det kommer till Brans roll i kriget mot The Night King eller hur de behandlat the Long Night överlag, även om jag efter avsnitt tre kände mig rätt nöjd. Den allra, allra, första scen är återkomsten av The White Walkers, och sedan handlar typ hela serien, i alla fall i bakgrunden, om hur i hela helvete människorna ska överleva dem. Jag köper att de besegrar The Night King, men jag saknar historien bakom varför de existerar igen är, vad deras syfte är, varför de vill ha en ändlös natt. I säsong 6 får vi veta att det var The Children Of The Forest som skapade The White Walkers från början, för att skydda sig i kriget mot de första människorna, men där tar informationen slut. Varför kom Thw White Walkers efter att de blev besegrade första gången?
Jag förväntade mig också tydligare svar på varför Jon återupplivades av The Lord of Light i säsong 6. Var den enda anledningen att han skulle döda Dany? För det känns som att andra personer hade kunnat göra det. The Lord of Light kämpar ju dessutom inte mot Dany, utan mot den ändlösa natten, och där hade Jon typ ingen funktion alls. Jag är också inte mätt på information om The Lord of Light, den enda guden som faktiskt fanns och kunde verka på jorden, inte heller om R'hllor, den utlovade prinsen. Vem var det? Jag vet inte, och det gör mig lite ledsen.
Tyrions öde känner jag mig glad över: han får fortsätta spela spelet vid hovet, han har fått sin upprättelse gentemot var han startade och vem han startade som. Arya får resa iväg för att upptäcka vad som finns väster om Westeros, Grey Worm ska slicka sina sår på Missandeis hemö. Jaimes sidor i boken om The Kingsguard fylls av Brienne, och här står jag fast vid att jag gillar hur han dog – medan han skyddade sin drottning. The King Slayer har alltså kommit full circle här och det är snyggt. Jag tycker också fortfarande att det är snyggt att uppfattningen om Cersei, i alla fall för mig, ändrades i slutet, där jag faktiskt kände empati med henne.
Jag gillar också att ingen av karaktärernas öden slutade med lycklig kärlek. Kanske mest för att jag i allmänhet är trött på populärkulturens oavbrutna hyllande av tvåsamhet, men jag gillar också sensmoralen i att kärlek inte löser något. I den här serien har kärleken snarare förstört allt, vilket faktiskt kommenteras av Jon i det avslutande avsnittet när han minns det Maester Aemon sa till honom för jättelänge sedan: Kärleken är pliktens död. Många av de mest ödesdigra sakerna i hela serien, som Roberts uppror, The Red Wedding, att Bran blev knuffad från tornet, Jons död och så vidare har berott på kärlek. The things we do for love suger helt enkelt. Jag tycker också om hur de genom serien lyft vänskap, till exempel i Sansa och Theon, i Arya och The Hound och i Jon och Thormund. Mer vänskap åt folket!
På tal om Jon så vet jag inte vad jag känner kring hans öde, där han förvisas tillbaka till The Night’s Watch. Han slutar där han började, vid världens ände. Jag har ett komplicerat förhållande till cirkelkompositioner, jag blir både imponerad när de går att lösa och motivera på ett rimligt sätt men också lite besviken. All denna utveckling för att vara tillbaka på samma plats där vi började får mig att känns mig otillfredsställd.
Jag är också lite konfunderad över vad som hände med att Jon egentligen är en Targaryen, som ju varit the talk of the town i typ tre hela säsonger, men som glöms bort efter att Tyrion påpekat att Dany kommer se Jon som ett hot hela tiden och Jon dödat Dany. Återigen funderar jag på Jons syfte, varför han kom tillbaka från döden, och jag har inget svar. Det var dock superfint att han äntligen fick kramas lite med Ghost. Tack HBO för att ni prioritrade CGI-pengarna rätt till slut!
En sak jag är högst konfunderad kring är vad som hände med vintern som varit på väg hela serien. Försvann den när The White Walkers blev besegrade? Var det det som det lilla grässtrået i slutet betydde? Hade vi kunnat få en kommentar om detta istället för Tyrions orimligt långa promenad i öppningsscenen?
Det finns såklart en sak som jag är OERHÖRT nöjd över: Sansa, min älskling, som fick det som hon kämpat för i de senaste säsongerna: ett självständigt Norden där hon är drottning. Oj vad jag grät i slutscenen där hon iklädd en silvrig klänning med röda löv tågar in i Winterfells stora hall medan alla Nordens lorder knäböjer för henne. The Queen in the North! The Queen of the show! The Queen of my heart!
Så ja, ambivalent kan vi väl sammanfatta mina känslor som. Jag har många frågor som är obesvarade, och jag kan inte hjälpa att känna den besvikelse som många andra också känner över den sista säsongen. Det har varit för mycket flashiga och långa krigsscener på bekostnad av förklaringar och svar som fansen längtat efter. George RR Martin, böckernas författare, har varit delaktig i slutet och säger i flera intervjuer att serien jobbat mot samma slutgiltiga mål som böckerna. Därför känner jag mig inte så missnöjd med var vi slutade, snarare med vägen dit. Jag kan tänka mig att seriens författare, D. Benioff och D.B Weiss, kanske inte vet svaren på all frågor som de långa böckerna väckt, vilket gör det svårt att svara på dem i det komprimerade format som tv, i jämförelse med böcker, är. Jag tycker också de har jobbat snyggt med återinförlivning, vilket (enligt lärarna på min skrivkurs) är en förutsättning för att kunna göra ett avslut. Samtidigt är jag lite arg på dem för allt fokus på coola drakscener och dramatiska bilder. Det är inte (bara) därför vi bänkat oss klockan 03 på måndagsnätter. Jag är också arg för att jag inte bara får känna mig ledsen över att det bästa jag sett på tv är över, utan att jag även måste känna mig ledsen för att slutet inte levde upp till mina förväntningar.
Men hör ni, böckerna kommer. Jag väntar med spänning, och hoppas att George RR Martins skrivkramp kanske släpper nu. Hur böckerna än slutar lär fansen gilla dem bättre än serien. Det måste ändå vara en författares dröm, att risken för besvikelse på det svåraste som finns att skapa är så pass reducerad.
Om ni tog er ända hit, till slutet på både serien och mina recensioner, vill jag säga tack. Låt oss nu tillsammans försöka överleva tomheten som kommer krypa upp på våra axlarna som nyfödda drakar nästa måndag, när inget nytt avsnitt finns. Jag kommer distrahera mig från sorgen med några kommande seriepremiärer jag ser mer än framemot: The Handmaids tale säsong 3 den 6 juni, Big Little Lies säsong 2 den 10 juni, och Stranger Things säsong 3 den 4 juli (svar nej - jag tänker inte vara utomhus mer än nödvändigt i sommar).
Tack och god natt! Det har varit en ära att dela den här sista säsongen med er! Vi avslutar allt med det bästa vi har, alltså en till bild på Sansa:
Comments