Porträttintervju med Lia Hietala och Hannah Reinikainen

Skribent: Lianna Hallsénius

På det legendariska dokumentärfilmsbolaget Story möter jag de unga filmskaparna Lia Hietala och Hannah Reinikainen. Kontorsväggarna pryds av filmaffischer från några av Sveriges största dokumentärfilmer.

Foto: Miram Plante

Berätta om ert samarbete! Hur kommer det sig att ni jobbar ihop?

H: Jag och Lia är ju framförallt väldigt nära vänner. Vi fanns i varandras periferi. Vi var lite i samma klick av unga personer som tyckte att de var coolast i världen, i Stockholm. Och vi gick ut jättemycket fastän vi var minderåriga, och typ hoppade över stängsel på olika klubbar och var ute mitt i veckan trots att vi gick i skolan. Höll på liksom som man gör när man är ungdom! Sen bjöd jag ut Lia på en kompis-dejt, för jag tyckte hon var så himla cool. Jag ville verkligen ha coola vänner, haha!

Efter några studieår isär återfann de varandra i Stockholm 2016. De upptäckte att de båda var verksamma inom filmbranschen. Lia hade studerat teater och regisserat fiktionsfilm, medan Hannah pluggat journalistik och dokumentärfilm. Det föll sig naturligt att regissera något ihop.

H: Eftersom vi hade haft en sån vänskaps-crush så bestämde vi ganska snabbt att vi ville gestalta vänskap och att det var vårt utgångsläge.

Just nu arbetar de med deras debutlångfilm “Alltid Amber”. Dokumentärfilmen är en queer ungdomsskildring om ett uppbrott mellan de två bästa vännerna Amber och Sebastian.

"Vi vill göra en vänskapsskildring där huvudfokus inte är att huvudpersonerna har en queer identitet, utan att det fungerar som ett lager i filmen. För det är främst den typen av bilder som saknas."

Varför var det viktigt för er att arbeta med ett queerperspektiv utöver vänskapstematiken i filmen? L: Jag har själv saknat bilder att identifiera mig med när jag vuxit upp. Det är en genomgående tematik i det mesta jag gör, och speciellt med filmer så investerar man ändå så pass mycket tid när man påbörjar och bestämmer sig för att göra ett projekt. Då känns det viktigt att det är saker som jag tycker är viktigt att visa.

De är överens om att det saknas filmer med queerperspektiv som skildrar något mer än huvudkaraktärernas normbrytande identitet. De anser att den generella bilden av personer som identifierar sig som queer alltid har något motstånd. De få filmer som gjorts har lagt fokus på motståndet från omvärlden och karaktärernas psykiska mående.

L: Queerperspektivet i den här filmen handlar om att neutralisera att vara queer eller trans. Vi vill göra en vänskapsskildring där huvudfokus inte är att huvudpersonerna har en queer identitet, utan att det fungerar som ett lager i filmen. För det är främst den typen av bilder som saknas.

"..men sen när det väl kommer till kritan och vilka projekt som får pengar, och hur mycket pengar man får, då är det tyvärr svårt."

Har det varit svårare för er att få igenom den filmen med tanke på att ni väljer en sån vinkling?

H: Både och. Jag uppfattar det ofta som att folk snackar väldigt mycket om att “vi måste lyfta de här perspektiven lalala”, men sen när det väl kommer till kritan och vilka projekt som får pengar, och hur mycket pengar man får, då är det tyvärr svårt.

L: Även om storyn inte helt var satt, som det ofta är inom dokumentärfilm när man fortfarande filmar, sa hade vi en tydlig riktning. Vi ville berätta om vänskap som en storslagen kärlekshistoria och i det väva in ett queert lager, men då var det var inte nog med “stoff” för att filmen skulle vara aktuell för att folk skulle finansiera den. Men sen när handlingen föll på plats med huvudkonflikt, då var det lättare. Det är ju den där grejen med till exempel psykiskt mående som finansiärer försökte pusha oss till att “det är det filmen handlar om”. De historierna är ju också jätteviktiga att de får plats och de berättas, men än så länge har det bara varit de historierna som har fått plats. De få som funnits. Men så är det ju alltid, det är svårt att bryta ny mark.

Vill du veta mer om Story? Följ deras Facebook-sida här!

#EQUALIZERMAGAZINE

#Intervju

#Dokumentär