Intervju: Tårta med Raghd

Skribent: Annabelle Nowak Bråberg

Foto: Selma Kaplanoglu

När vi träffar Raghd finns mycket att fira: ett EP-släpp, en födelsedag, en vaccinspruta. Ljusen blåser hon ut i Göteborgsstudion och vi catchar upp om händelserna som tagit henne hit.

Are We There Yet? är Raghds senaste tillskott i diskografin - den andra EPn i ordningen efter “HOMESICK” (2020).

EP-släpp och födelsedag, hur har senaste tiden varit för dig?

Det har varit hektiskt - mycket att smälta, mycket att ta in. En del förväntningar också, men overall en kul tid. När man inte släpper så frequently, eller är aktiv hela tiden, kommer en “efterperiod” med mindre på ens plate. Känslan blir som… vad gör jag nu då? Samtidigt har reaktioner trillat in på EPn. Jag har mest varit taggad på att folk ska få ta del av musiken, desto mindre nervös över vad folk ska tycka. Jag har ju haft min tid med låtarna - bildat mig alla möjliga åsikter som går att ha - så vad andra säger kan aldrig riktigt mäta sig med vad jag själv känt. Allt som allt har det blivit en del mentalt: att let go från projektet, känna mig färdig, gå vidare. Just nu har jag fokus på mig själv.

Nyss kom besked om lättade restriktioner, var börjar Raghd sin utekväll och vilka sitter vid bordet?

Jag är mer av en indoor utekvällperson faktiskt! Mina närmaste - vi som hänger här i studion - vi chillar, lyssnar på musik, kollar Youtube. Spelar spel och dansar, i studion delar vårt safe space. Dels för att det är dyrt ute och vi är broke, men jag föredrar också den intensivt intima viben. Känslan att vara trygg med sina vänner, ha koll - skriv när du kommer hem - snarare än att vara ute på någon bar och försvinna från varandra.

Det är bland dina vänner du har ditt team och tillsammans driver ni ett skivbolag independent. Berätta mer om det.

2019 spelade jag på ett event som Foad och Leon anordnade. Det var så vi träffades. På soundcheck spelade jag osläppta låtar som fångade deras intresse, sen sågs vi och de berättade att de ville manage mig. Vårt skivbolag heter “In This Dunya” och betyder typ “i denna värld” eller “i detta liv”, typ. Redan från start har min magkänsla varit asbra med dem, det har alltid känts genuint. Som grupp bar vi med oss olika erfarenheter av branschen men startade på ruta ett tillsammans. För dem var det första gången som managers, för mig första gången som artist. Det fanns ingen maktobalans, vi körde utan kontrakt och jag fick två storebröder helt plötsligt. Vi påbörjade resan ihop och idag - tre år senare - håller vi på i samma takt men med bättrade omständigheter: vi har upgradat studion, upgradat musikkvalitén, upgradat vår relation.

Du nämner magkänsla och genuinitet. Vad mer har fått ert samarbete att fungera så bra?

Tur, goda intentioner och kommunikation. Det jag inte vet, vet dem. Foad och Leon ger svar på mina frågor från olika perspektiv - som vänner, som managers, som musikkännare. De är inte här för att de måste utan för att de vill. Vi alla tre vaknar upp varje dag och vill. Det är inte lätt att hitta med andra tror jag, jag känner mig verkligen blessed. Jag vet hur folk kan fucka över andra folk. Aldrig har jag varit nojig över mitt team, men över artistens situation. Många vill hålla på med musik men stressar med att signa sig. Jag blir rädd för konstens skull, det är lätt att erfarna managers i stora bolag kör över nya artister. Jag vill se fler som kör independent dela med sig av sina experiences. Lika viktigt som det är att veta vad man ska akta sig för, vill jag veta hur andra gör för att lyckas. Varför ska man gatekeepa sånt? Det är jättekonstigt.

“Många vill hålla på med musik, men stressar med att signa sig. Jag blir rädd för konstens skull, det är lätt att erfarna managers i stora bolag kör över nya artister”

Vilken erfarenhet sitter du på som du tror andra kan dra nytta av?

Tålamod. Jag har knegat i studion i fyra år och det är nu jag känner att jag släpper musiken jag strävat efter, men fortfarande med lång väg kvar att gå. Hustla runt, hitta ditt levebröd någon annanstans om inte musiken kan ge dig det. Det är inte konstigt att vara stressad, att släppa musik är sårbart. Självkänslan är reachable. Under min stretch av fyra åren har jag kunnat haft många tillfällen när min musik och art skadats av vad andra sagt och gjort. Jag har varit en måltavla och det är skitläskigt. Så jag förstår känslan av att se andra i ens ålder pop off, det gäller att fortsätta fokusera på sin egen grej. Fortsätt bara lite till, det kommer löna sig, nätverket kommer när du försöker i musikbranschen. Musiksverige är så pass litet och efter ett tag är det knappt en mellanhand till alla.

Rappare, vokalist, producent. Förutom att skapa och framföra musik regisserar du. Var lägger du din kreativa energi atm?

Jag avvänjer mig från tänket att det ska bli en låt, varje gång jag sätter mig ner med musiken. Just nu har jag inget projekt, inget jag aktivt strävar efter att fylla ut med fem, tio låtar. Jag testar mig fram så som jag gjorde innan tiden med EPn. Sen har jag blivit intresserad för regi! Jag vill jobba mer med det, jobba tillsammans med andra artister. Tanken att vara director didn’t cross my mind innan “GET GOT” men jag fick en så klar idé och när idén kom till liv insåg jag: I did that - jag kan göra mer. Så hit me up om ni vill ha en fet video.

Musikvideon till GET GOT är det Raghd som regisserat. Ja, director Raghd tar emot requests.

Det är en fet video indeed. Vem ritade fantombilden som syns i 60-tals TV:n?

Advokaten i själva musikvideon, John-Gilbert min bästis. Han spelar också detektiven. Han är grym.

Raghds Instagram hittar ni här.