INTERVJU MED FLORA WISTRÖM: Att vara, eller inte vara en förebild
- EQUALIZER MAGAZINE
- 5 apr. 2019
- 5 min läsning
Uppdaterat: 13 mars 2020
Skribent: Maya Adler
Bland alla branscher som beskrivs som mansdominerade finns en oas ledd och dominerad av kvinnor. De har byggt upp internetbaserade världar som följs av tusentals, kommenteras och studeras dagligen och som skapar förväntningar och krav från omvärlden. Men hur stränga får kraven egentligen bli? Varför letar vi ständigt efter en person som får bära hundhuvudet för en hel generations brister och tillkortakommanden? Och hur förhåller man sig till ”förebildsrollen” i internets hårda klimat? Jag har intervjuat bloggaren och författaren Flora Wiström för att ta upp dessa frågor.
Hur känner du när du blir kallad förebild?
- Det är fett fint. Förebildsrollen är ingen roll som jag själv valt, men om någon tycker att jag är en förebild – ja, men då får jag ju lov att respektera det. Jag vet att det är många som läser min blogg och mina böcker, en del av dem är yngre, och det medför ett visst ansvar. Men för mig handlar det också om att kunna vara rå och skitig i mitt uttryckssätt, inte hymla med mina brister. Förebildsrollen handlar ju inte om att alltid vara ”duktig” och ”rätt” utan också att säga ifrån och sparka bakut.
Med bloggen har du ju i mångt och mycket byggt upp en hel värld runt just dig. Du skriver om det som händer dig, tynger dig, intresserar dig osv. Hur tänker du kring att du ständigt behöver vara ditt eget varumärke, att ta ställning och hela tiden göra det under ditt eget namn?
- På ett sätt så är bloggen bara en bråkdel av mitt liv. Jag dokumenterar bara vissa dagar och väljer förstås ut vad jag skriver om. Jag vet var mina gränser går. Men samtidigt har jag också släppt in mina läsare inpå skinnet många gånger. En anledning till att jag slutade podda efter 70 avsnitt av Flora & Frida var för att jag kände att jag, för varje avsnitt, behövde gräva djupare och djupare för att hålla det intressant. Mina känslor och erfarenheter skulle omformas till innehåll och något sensationellt. Och det är förstås väldigt uttömmande.
- Bloggen är halva mitt jobb. Resterande tid håller jag i skrivarkurser och skriver skönlitteratur. Den typen av skrivande är också väldigt blottande, även om man till viss del kan gömma sig bakom fiktionen. Men jag antar att det finns något nästan exhibitionistiskt i mig som gör att jag VILL dela med mig av saker. Jag tycker om att tänja på gränser. Om bloggen hade varit hela mitt liv hade jag troligtvis känt mig ganska uttömd, men nu har jag hittat en balans som gör att det funkar.
Många bloggare jämför sina bloggar med magasin, bara att dom själva står för att göra research, fotografera, redigera och skriva. I och med att det bara är en person på posten så är det dennes åsikter och erfarenheter som genomsyrar allt, ser du någon problematik i det?
- Min blogg utgår från mitt liv, och det tänker jag är underförstått. Jag hävdar aldrig att jag har en hel bild av världen, men försöker förstås ta in fler aspekter i mina resonemang. Ett problem med att jag är den enda avsändaren är att mina bloggläsare förväntar sig att jag alltid ska leva precis som jag lär. Varje dag, varje sekund. Alltså: om jag skriver att jag tycker att mejeriindustrin är kass, då förväntas jag äta hundra procent veganskt framöver. Hade florasblogg.se varit en redaktion, och jag chefredaktör, så hade förmodligen inte samma krav ställts på chefredaktören. Min syn på världen genomsyrar förstås innehållet på min blogg, det är ju lite det som ÄR en blogg, men jag tycker att diskussionerna i kommentarsfälten bidrar mycket till att nyansera bilden.
Åt andra hållet då? Hur ser du på att läsare, i ditt fall, har åsikter om det du gör, skriver om och gör reklam för?
- Såklart läsarna har åsikter! Det hade varit konstigt om jag hade basunerat ut mina tankar dag ut och dag in, utan att någon hade fått säga emot, kritisera eller lägga in en egen tanke. Jag tycker om att det diskuteras i kommentarsfältet, och eftersom jag är helt beroende av mina läsare så är det viktigt att jag lyssnar in dem och känner av vad som flyger och vad som inte funkar. Mina läsare är smarta, medvetna personer som inte godtar vad som helst. Och det är smickrande att de vill läsa min blogg. Diskussion gör att jag – och andra läsare – kommer framåt och utvecklar resonemangen. Men när kritiken blir okonstruktiv, när det snarare blir personangrepp eller när folk bara rätt och slätt skriver elaka kommentarer, då kan jag bli jävligt lack. Det är ryggradslöst att skriva anonyma bajsmackor till kommentarer. Jag har nog hårdnat med åren, det vore svårt annars, men jag har inte på mig en rustning.
Hur ställer du dig till att just dina följare sätter krav på dig som dom kanske inte gör på andra bloggare?
- Här tänker jag att det handlar helt och hållet om vad man förväntar sig av bloggaren i fråga. Är man en bloggare som försöker ta upp viktigare ämnen (vad ”viktiga ämnen” är kan vi i och för sig diskutera), så börjar läsarna förvänta sig mer av den personen. Om man då gör något som upplevs som fel (exempelvis att samarbeta med ett varumärke som läsarna inte tycker rimmar med mig), så blir fallhöjden högre. En bloggare som enbart skriver om lättare ämnen, har alltså en lägre fallhöjd. Kort sagt, vi har olika förväntningar på olika bloggare. Så på ett sätt bor det en komplimang i kommentaren ”det här förväntade jag mig inte av dig”. Men det är fortfarande en väldigt rutten kommentar att få.
Kraven på just individen i den här branschen har ju kommit att bli väldigt höga, jakten på ”the bad guy” är ständigt pågående, främst i klimatfrågan. Hur tror du det blev så individuellt?
- De allra flesta känner sig nog maktlösa inför klimatfrågan, och då får folk säkert en liten vinstkänsla när de pekar ut individer som boven. Genom att peka på en annan persons tillkortakommanden, tror jag att man känner sig som en lite bättre människa. Inte så fräscht. Men det är klart att diskussionen blir orimlig när man börjar starta drev mot individer, när det egentligen är storföretag som ligger bakom de värsta utsläppen. Vi alla behöver tänka på vårt klimatavtryck, men kraften som folk lägger på att peka ut individer bör i stället läggas på att sätta tryck på politiker. Vi som har stora digitala plattformar har ett visst ansvar, då vi inspirerar till en viss livsstil, men det kan inte vara upp till oss att rädda världen. Och vi kan inte förväntas vara pålästa inom exakt alla områden.
Tror du detta blir extra påtagligt i branschen då det är kvinnor som dominerar?
- Absolut. Folk har definitivt större krav på kvinnor.
Bakom den färdiga produkten, om det så är ett instagraminlägg eller ett samarbete på bloggen, ligger en hel del arbete kan jag tänka mig. Har du satt din gräns någonstans, kan du nöja dig med det du gjort eller finns det en ständig stress över att du skulle kunnat göra bättre eller mer?
- Jag har bloggat i tretton år, så ja, bakom ett samarbete ligger år av jobb för att arbeta upp en trovärdighet, en ton och en följarskara. När det kommer till att upprätthålla en viss verkshöjd, så har jag med behövt ta till mig uttrycket ”good enough”. Kanske handlar det inte så mycket om att göra mer (för efter en viss gräns finns varken tid eller energi), utan snarare att prioritera rätt. Och det jobbar jag med hela tiden.
Ni kan läsa Floras blogg på florasblogg.se men även hennes debutroman Stanna som finns ute i butik, hennes andra bok Hålla andan kommer i maj.
Comentarios