Intervju med Anicia Sundström Eriksson - författare till "Skammen är inte din"
- EQUALIZER MAGAZINE
- 8 mars 2019
- 5 min läsning
Uppdaterat: 13 mars 2020
Skribent: Lova Rudin
Jag läser Anicia Sundström Erikssons debut, Skammen är inte din, som en resa via dikt och prosa från det mörkaste till mörker till en vilja att leva (läs min recension här!) och efteråt hör jag av mig för att ställa lite frågor till denna fantastiskt modiga skribent:
Hur föddes iden till boken? - Idén till boken föddes under skrivandets gång, 2017 var jag var mitt uppe i bearbetningen av den våldtäkt som jag utsattes för 2014 och fann stor tröst i att skriva just dikter. Jag hade skrivit dikter sedan ung ålder, men först då började jag skriva mer frekvent. Jag märkte att jag lättare kunde hantera samt reda ut mina känslor i takt med att jag skrev, och där någonstans föddes idén till att det kanske kunde bli en bok av det? Och så en dag så insåg jag att jag faktiskt skrivit en bok, trots allt.
Varför var det viktigt för dig att dela med dig av din berättelse? - Främst var det viktigt för att jag själv skulle kunna släppa skammen. Genom att dela med mig med det allra mörkaste, allt det jag hållit hemligt, så skulle det bli lättare för mig att inte skämmas. ”Trollen spricker i solen” brukar min mamma säga, och jag håller med. Det mörka och skamliga blev genast mindre när jag visade upp det så öppet. Sedan kändes det även oerhört viktigt just för att det kanske skulle ge någon annan modet att dela med sig av sin berättelse.
"Öppenheten och det personliga som jag blottat visade sig göra mig starkare, jag skäms inte lika mycket längre."
Vad tänker du kring att vara så här personlig i något som är så öppet som en bok? - Förr var det helt otänkbart för mig, även när mitt förlag ville ta sig an boken var jag ytterst tveksam, hur skulle jag våga vara så öppen, så naken inför precis ALLA? Det var det absolut värsta jag kunde tänka mig, och just därför bestämde jag mig för att göra det. Det var precis det jag behövde för att växa som människa, för att äntligen kunna vara hela jag och inte bara visa upp den där falska fasaden av att allting är bra. Öppenheten och det personliga som jag blottat visade sig göra mig starkare, jag skäms inte lika mycket längre.
Hur hittade du modet att berätta din berättelse så här nära och rått? - Svår fråga. Jag hittade aldrig modet till det egentligen – det var bara någonting jag blev tvungen att göra. Modet har kommit nu i efterhand, men till en början så fanns det inte i mig – det fanns bara rädsla och ängslan. Men det har definitivt gjort mig modigare i det långa loppet, jag fick helt enkelt hoppa från ett stup men landade till slut på fötterna.
Vad hoppas du att läsaren tar med sig från boken när den är slut? - Att det är okej att må psykiskt dåligt, att det inte är ditt fel att du blivit utsatt för sexuella övergrepp och att skammen samt skulden aldrig är dina att bära. Att det är okej att vara öppen om hur man mår och vad man varit med om, att det kan se riktigt jäkla mörkt ut men att det faktiskt går att må bättre. För det går, även om det kanske inte känns som det överhuvudtaget. Jag trodde aldrig på det när folk sa så till mig, men nu sitter jag här och säger det själv. Det kan faktiskt bli bättre.
"Det känns så stort och framförallt viktigt att lyssna på de som behöver prata - det är större än att jag får vara den som lyssnar."
Vad har du fått för reaktioner på boken? - Jag har fått så fina reaktioner att jag blir rörd varje dag, recensionerna av boken har varit - ÖVER min förväntan, och på boksigneringar kommer det alltid fram folk som vill prata om boken och dela med sig av deras psykiska ohälsa eller liknande. Det känns så stort och framförallt viktigt att lyssna på de som behöver prata, det är större än att jag får vara den som lyssnar. Jag trodde aldrig att lilla jag med min lilla bok skulle visa sig vara sådant stöd för andra människor, något för andra människor att relatera till. Jag har vuxit flera meter som människa.
Har du något du vill säga till personer som befinner sig i liknande situationer som du har varit i? - Det finns så oerhört mycket jag vill säga till er, men främst skulle jag vilja säga att ni inte är ensamma. Även om man känner sig ensammast i hela världen, så är man inte det. Har du någon du litar på? Försök sätta ord på det som gör ont, även om det känns otänkbart så är det någonting som kan visa sig vara en livlina. Våga prata med någon, oavsett om det är någon närstående eller om det är anonymt via en chatt hos någon ideell verksamhet. Prata med mig till och med! Jag kan alltid lyssna. Och kom ihåg, ni har inget att skämmas över. Även om allt är nattsvart så kan det bli bättre, jag befann mig själv så långt ner på botten som det var möjligt, jag visste inte att livet kunde vara ens okej, men idag lever jag och mår bra.
Hur ser du på din skrivande framtid? Är det någon ny bok som håller på att ta form? - Skrivandet är framtiden för mig, har jag insett. Jag har skrivit klart en bok om sexuella övergrepp och skriver även på en roman. Det känns stort att jag funnit det jag brinner för och vill hålla på med.
Har du några tips till andra unga poeter? - Gör er grej! Det finns så många olika ”regler” kring hur dikter ska se ut – jag har aldrig brytt mig om dessa, utan det fick bli som det blev istället. Vilket har visat sig vara bra då många tyckt om mina dikter just för att de är lätta att förstå och relatera till. Så gör er grej och strunta i vad andra kanske tycker eller tänker kring hur ni bör skriva. Man måste inte ha gått kurser eller vara någon slags expert för att få skriva dikter, poesi är till för alla!
OM ANICIA:
Anicia Sundström Eriksson är 23 år gammal. Hon jobbar som förskolepedagog och bor i Västerhaninge med sin pojkvän och deras katt. Förutom skrivandet, som är hennes största intresse, tycker hon om att måla och fotografera. Idag lever hon ett fint och gott liv, någonting som för bara ett par år sedan var helt och hållet otänkbart och det är mycket tack vare skrivandet: ”Det är alltid en del av mig, och har alltid varit.”
Comments