Intervju: Julia Adams om debutalbumet “Konsten att leva”

Skribent: Annabelle Nowak Bråberg

Foto: Indra Fredholm

Genom fönsterglipan smiter ljumma pustar. Gröna linjens haltande vagnar överröstas av en gurglande cementblandare på gården. Julia Adams debutalbum - “Konsten att leva” - påminner mig om att ta vara på det som händer omkring. Intryck som annars sorteras bort i sömnen blir en portal till Julias sinnesnärvaro. Med samma vördnad som en fjäril håvar hon in, inspekterar, och släpper vidare vardagen i musiken för lyssnaren att betrakta.

Julia Adams har varit artist i 15 år. Albumdebuten för soloprojektet kom i slutet på maj; hon har fångat vackra inspel i vardagen och vävt dem samman till nio hantverksmässiga spår. För att höra om hennes resa möter Equalizer Magazine artisten vid sitt köksbord.

På ekbordet drar te som smakar grädde. Julia tar en klunk och jag tar sats för en fråga.

Vi är hemma hos dig. Vad har den här platsen betytt för dig under skapandet av Konsten att leva?

Att jag äntligen hittat min trygga plats, någonstans att vara på som jag inte behöver flytta ifrån om ett halvår. Det är en sak mindre att stressa över, under en tioårsperiod bodde jag i andra hand och då flyttade jag runt mycket. Jag känner ett lugn där jag bor nu; det är en känsla som underlättat skapandet. I min pianohörna sitter bara jag, jag och mina böcker som jag älskar. Just bokhyllan är väldigt viktig för mig, jag sugs upp av läsning - det ger mig nya sätt att skriva på.

Brukar du ta fram någon speciell bok när du sitter i pianohörnan?

Jag har olika sätt att läsa på, så det beror på vad jag inspireras av i stunden. Antingen väljer jag en bok som ger mig nya ord och meningar, då antecknar jag på mobilen samtidigt som jag läser. Eller så väljer jag en bok med storyn i fokus. Två sätt att läsa på och jag har alltid igång en bok av varje. Nu är det diktsamlingen “Patient” av Sofia Dahlén och Geir Gulliksens “Bli snäll igen”. Det blir ofta dikter och romaner, jag är jättefascinerad över andras förmåga att hitta på. När jag skriver material till mig själv måste jag utgå från verkligheten. Annars försvinner terapikänslan i skrivandet för mig. Men när jag skriver till andra, då kan jag hitta på.

Skrivit till - och tillsammans med - andra är något du gjort mycket utav. Var mötte du personerna som var med och gjorde ditt album?

I sessions via mitt nuvarande förlag. Gustav Gällhagen [alias Påsen] - som proddat största delen av albumet - praktiserade på förlaget via Musikmakarna. Vi blev ihopsatta med Hilda [Stenmalm]. Sen föreslog Gustav att vi skulle köra med Tove [Burman] och det funkade så himla bra. David Kjellstrand skrev jag också en låt med, vi sågs för första gången när vi skrev EDM musik. Verkligen alla som medverkat har varit så inkännande och förstått mig - jag har tidigare erfarenhet av att behöva kriga för min sak och kämpat med tanken att det ska vara tungt att skapa. Men det behöver inte vara så tillsammans med rätt personer. Axel Jonsson-Stridbeck, som även han varit med och proddat - jag har hittat bra människor nu. Vi alla tänker i samma värld.

Som soloartist slog du igenom redan 2015. Kort därefter bröt du kontraktet med ditt dåvarandre majorbolag. Varför då?

När man signar med majorbolag signar man med en person - en A&R - och efter ett tag bytte min A&R jobb. När det händer slängs man runt lite och jag kände mig rätt ensam, som om jag ändå gjorde allt jobb själv. Det kan vara jätteskönt att vara på ett majorbolag för att ta del av förskott, men för att få ihop det ekonomiska till mitt album har jag känt att det varit mer värt att jobba extra med annat. Jag äger hela plattan, den är min - en insikt som hjälpt mig under skapandet. Pressen att leverera sjönk när jag inte hade andra som gått in med pengar i mitt projekt. Visst är det inte alltid uttalat högt, men klart de som satsat på dig vill ha en hit. Under pressen att “nu måste det hända” gjorde jag jättedålig musik, det var fruktansvärt typ ett halvår. Jag blev så vilsen efter första EP:n, därför tog det så lång tid med debutplattan.

“Jag äger hela plattan, den är min - en insikt som hjälpt mig under skapandet”

Hur valet att släppa debutalbumet independent påverkat Julia under arbetets gång.

Låt oss kika på albumets upplägg - i vilken ordning kom låtarna till och hur kom det sig att du lade dem i ordningen som utgör plattan idag?

Det var jättesvårt att göra låtordning. För ungefär tre år sen stod jag färdig med ett album, men när jag bröt med skivbolaget kunde jag inte släppa allt i ett. Alla låtar i det gamla projektet skrotades, alla förutom “Jag är din musik”. Den hade jag med mig när jag tog upp projektet igen, denna gång med Påsen. “Jag ska bli bättre” var den andra låten som skrevs till skivan. Efter de två första låtarna gick allt som på räls. Valet av öppningslåt kändes kritiskt, Påsen ville ha “Sjuka tankar” och jag velade mellan “Fuck det där” och “Vackraste på jorden”. Men så landade jag i att Fuck det där är lite mer mellow proddmässigt och jag gillar tanken av att glida in i ett album.

Med dina ord är “Fuck det där” en hommage till vardagen och känsloyttringarna som personifierar vilka vi är längst in. Lyssnaren hör dig sjunga om en person som är trygg och stabil, någon som låter dig vinna i Monopol. Finns det en vardagsföreteelse som skvallrar om hur du är som person?

En klassisk sån är min kvällsrutin. Jag gillar hudvård och har en ansiktsritual med konstiga krämer. Sen väljer jag ut en podd att lyssna på en timme i sängen innan jag somnar. Jag är jättebra på mornar men min hjärna stängs av vid typ åtta på kvällen. Då blir jag lite ratty och inte så härlig. Jag går upp samma tid varje dag, älskar att kolla min kalender och när jag följer det mår jag jättebra.

Som tips till andra som skriver, hur får man till en riktigt bra vardagsreferens? Jag har tränat jätte, jättemycket. I låtformat har jag skrivit på svenska sen jag varit 15 år och hela tiden varit nitisk med det språkliga - svenska språket tycker jag är jättevackert. Så jag tror det handlar om ett megaintresse. I albumet har jag försökt få med både det hårda, det mjuka; det ledsna, det hoppfulla - i varje låt hitta motpolen till kärnan för en större dimension. Det har verkligen varit utmanande för mig som lätt går in i en och samma känsla med allt jag har.

Beatrice Eli gästar på fjärde spåret ”Julia”. Resultatet är en vacker känslostorm om att förlåta sig själv och lovord om att vara snäll. Hur såg arbetet ut bakom en så pass personlig låt?

Alltså egentligen är Julia en cover på Lauvs låt med samma namn, rent melodiskt. Textmässigt har jag tolkat den fritt, bara titeln är densamma. Låten skrev jag som en kärleksförklaring till mig själv men intentionen var att fler skulle kunna känna den. Då kom idéen att spela in med en annan artist. Beatrice och jag var inte helt bekanta sen innan, men varje gång vi setts fick jag sån fin energi av henne. Så jag tog mod till mig och skickade ett dm. Först utan svar… men det visade sig att idén nått henne i rätt tid. När det var dags att spela in var jag så nervös, jag ville verkligen att hon skulle känna sig trygg. Det klaffade direkt och inspelningen på skivan är typ en tagning. Hon, producenten och jag var alla tåriga efteråt.

”Jag är din musik” rundar av albumet. Vad betyder det att vara någons musik?

Kanske dör det lite om jag berättar för mycket, men för mig handlar det om att vara med någon som delar det musikaliska intresset. När jag sjunger “jag är din musik” menar jag det bokstavligen. Relationen att spela piano framför en annan gjorde mig till personens musik. Jag önskar ju att någon skrev en låt om mig nu, när de omkring mig fått låtar.

Produktionsmässigt hörs tweakade elgitarrer och pirriga stråkarrangemang som en röd tråd genom albumet. Har du en speciell relation till dessa instrument, eller hur gick tankarna kring instrumenteringen?

Jag älskar ju elgitarr! Det har varit ledande, någonting jag aktivt sökt mig till. Just för att elgitarr går att göra så mycket med passar det tänket kring motpolerna, det går att göra känsligt skört och tufft hårt. Gällande stråk körde vi det faktiskt live på Fuck det där, inspelat på Baggpipe Studios. Att kika över axeln på stråkorkesterns noter var otroligt - “en låt som jag har skrivit finns på noter!” - galen känsla från mig som kommer från popvärlden. Gåshud deluxe.

I bråk om tandtråd, frustrationen när täckningen försvinner på pendeln utanför Södertälje, över vita lögner på sms. Efter att sista tonen på Konsten att leva ekat ut ser jag Julias vardagsbilder ofta och gärna. De finns här för dig med, så länge du tittar.