Intervju: Ingen Ros utan taggar

Skribent: Claudia Bruce

Fotograf: Indra Fredholm

I veckan blev jag inbjuden hem till en av de coolaste artisterna i kontemporär svensk musik för en trevlig pratstund om hennes nya projekt. Med ett stort leende på läpparna välkomnade Rebecca “Ros” Ejdemo in mig till sin mysiga och konstnärliga lägenhet på Södermalm. Under vårt samtal pratade vi främst om hennes nya album i vilket vi lär känna en ny, djupare och ärligare Ros. Vi hann även prata om hennes nya visuella vision, drömcollabs, post-Corona-turnering; post-utbrändhet och psykisk ohälsa. Rebecca går i blom på nytt, men likt hennes alias - finns ingen ros utan taggar. Senaste året har varit tungt för de flesta artister, även för Rebecca, men hon har tagit vara på svåra stunder och inkorporerat alla känslor i musik och visuals. Hennes outlet blev hennes nya album. Projektet släpps i tre separata delar: återuppståndelse, uppror och upprättelse som tillsammans bildar en komplett enhet.

Kan du berätta lite om din nya EP “I” och det speciella formatet med koncept du kommer släppa ytterligare två EP med? Varför gick du en annorlunda väg?

Jag kände att jag hade mycket att säga och vilja att göra, men att det alltid varit för stort för att släppa allt i ett. Jag ville också att det skulle ta sin tid. Ofta jobbar man på något så länge och så släpper man det och så är det plötsligt över. Jag ville dela upp det av den anledning att musiken ska kunna leva under en längre period så folk verkligen hinner med att förstå och ta in allt. Få lite den respekten jag förtjänar, typ. Det var egentligen grundtanken, men också att jag ville göra något annorlunda. Jag hade en väldigt tydlig bild vad jag ville göra visuellt - det är lite som tre olika stadier, som en lång resa man får följa med i tre olika faser. Grundorden som jag tänkt omkring är återuppståndelse, uppror och upprättelse. Återuppståndelsen – för att dels är det en ny sida av mig som presenteras i första kapitlet. Sen - i andra kapitlet - fightas jag mycket med det, försöker hitta min plats. Sista kapitlet ser jag som en konkret plan, som om jag landar i någonting. Det känns viktigt för mig att man följer med den här första introduktionen, för att sen ta del av utvecklingen och till sist avslut.

Ros fortsätter:

Jag personligen älskar att lyssna på album, början till slut, men det är kanske inte många som gör det längre för att det är så himla mycket singlar och man vill att det ska gå snabbt och hända mycket. Det är lite av en kompromiss att inte tråka ut folk och liksom öppna upp för att de inte ska behöva stressa. Det kommer när det kommer, och man får på sig ett halvår att ta in allting. Jag har verkligen velat berätta något nytt och varit ärlig och öppen med det här, då vill man inte heller att det ska tas emot som något avskräckande.

I denna EP upplevs du mer rå och transparent och du håller inte tillbaka med sanningen, speciellt om ditt mående. Vad fick dig att öppna upp dig mer i din musik?

Det har varit att jag känt att jag gömt mig mycket bakom en sorts fasad och inte pratat om de jobbiga grejerna som jag har känt mycket, fasaden har fokuserat på allt som är nice och allt som är kul, mycket självförtroende och bara spätt på den sidan av mig själv till en nästan omänsklig nivå. Sen kände jag att jag är så långt ifrån det nu så att jag vill istället bara prata om den andra sidan som inte riktigt fått komma fram. Ros började verkligen som ett alter ego. Jag kände: ”Fan va fett att gå upp på scen och få vara en annan person”. Men sen försvann det successivt, så mycket av den personen i mig att det inte längre gick att fylla de skorna. Jag ville också utvecklas, testa skriva på ett nytt sätt och se vad som hände med mig när jag gjorde det. Väldigt mycket av det här har varit för min egen skull, att jag ska få uttrycka mig med de känslorna jag har och som jag har suttit och tänkt på och mått dåligt av. Jag har växt jättemycket och det får musiken göra med mig.

På sociala medier är du interaktiv med din fanbase, speciellt gällande psykisk ohälsa, och du känns som en storasyster som kommer med råd. Vad får dig att vilja vara en hjälpande hand och hur påverkar det din relation till dina fans?

Jag tycker det är väldigt viktigt att vara tillgänglig, men såklart på en viss nivå. Jag kan ju själv uppskatta när mina idoler och förebilder känns mänskliga. Det är så många som går in i den här rockstjärna-rollen och är oåtkomliga, nästan inte relaterbara. Det är viktigt för mig att kunna skapa ett band mellan mina lyssnare också, samt hoppas att någon kan relatera till mig eller hjälpa någon på det sättet. Det finns så mycket som går att göra nu i sociala medier - det är så enkelt att nå ut till folk, till skillnad från när jag var liten då man bara nådde ut till sina föräldrar eller sina kompisar. Jag har inga syskon, så det är ju skönt för mig också att kunna säga till de som är yngre att: ”Du, jag har varit med om det här, det kommer bli bättre”.

Du är mer känd för ditt tidigare trap-sound, men denna omgång flirtas det istället med det elektroniska, tyngre syntar och till och med afrobeat-inspirerade trummor. Hur kommer det sig?

Det har skett ganska naturligt. Grundpelaren var att jag ville ge mig in i popvärlden och jag tycker svensk pop har varit ganska tråkig, ganska länge. Det finns absolut personer som gör det skitbra och verkligen skapar sig en identitet i svensk popmusik, men sen är det många som försöker efterlikna något som redan funkat väldigt bra för någon annan, men jag har så svårt att förstå det - för man kan inte göra något som någon annan har gjort. Jag har väl velat skapa något nytt inom den svenska popscenen och introducera det för alla andra, inte följa klassiska tillvägagångssätt för hur man gör svensk pop, utan velat gå utanför boxen för att just folk ska känna: ”Vad är det här egentligen, är det pop?”. Man ska inte kunna placera det i ett fack och det är rörligt. Jag vill att folk inte ska kunna jämföra det med något annat. Det var min stora utmaning - så länge jag gör det är jag nöjd. Det känner jag att jag har lyckats med, i alla fall en bit på vägen.

Din första singel från EP I, “Hemlighet”, är producerad av Rasmus Blixt och det är känt att du och Isak Von Haartman samarbetat sen way back. Vilka andra producenter hittar vi på din nya EP?

Det är Rasmus Blixt som är exekutiv producent och sen är det främst Oliver [Heinänen] och en kille som heter Jonatan [Lavotha]. De är de tre producenterna som varit med mest och Rasmus har varit med på alla låtar och pillat och mixat. Han har haft en väldigt stor roll. Sen har det varit några ströproducenter när det lagts in instrument. Min pojkvän [Emil Beer] har även varit med i två låtar. Jag vill inte jobba med för många personer utan hålla det koncentrerat och intimt. När jag väl hade hittat det här gänget så kände vi – nu gör vi det här tillsammans. Vi har ett gott samarbete och vi har verkligen hittat ett sound ihop. Jag litar så sjukt mycket på deras instinkter och har gett dem fria händer, de måste också kunna få uttrycka sin konst. Vi har skapat något gemensamt.

Finns det någon kontemporär svensk artist eller producent du skulle vilja samarbeta med just nu?

Jag kommer nu aldrig vilja göra en skiva utan Rasmus, han har verkligen den sista touchen som jag inte har och jag tycker den är så jävla fet. Det hade varit fett att jobba med Vito [Vittorio Grasso], han är en jätteduktig producent som jag länge sett upp till. Elias Kapari är också en producent jag absolut hade kunnat tänka mig jobba med.

Vilken musik och artister lyssnar du på just nu?

“Happier Than Ever” [Billie Eilish] har gått på repeat. Jag lyssnar jättemycket på Harry Styles, jag älskar honom. Fred Again.., en ny artist jag verkligen dör för, Mura Masa, Bon Iver. Kanyes ”Donda” också förstås.

Hur har du förändrats som artist sen du sist stod på livescenen? Nu när alla restriktioner upphävs i slutet av september - planerar du att ta dig ut och turnera?

Sommaren innan pandemin gick jag dels in i väggen och jag kände att jag behövde trappa tillbaka efter en intensiv vinter och vår. Jag kände att jag inte hade andats på så länge eller tagit det lugnt. Jag tog inte det på allvar för jag har alltid varit en person som kör, kör, kör! Till slut kraschar man, vilket också hände. Jag fick börja säga nej och med det kom också en känsla av ångest.

Ros förklarar:

Jag måste nu låta gamla sår få läka. Med tanke på hur jag mått senaste året känns det helt orimligt att gå och ställa mig på scen och leverera någonting, för jag vet inte hur min kropp eller huvud kommer reagera. Jag kommer inte stressa, utan låta det ta sin tid, göra det på ett annorlunda sätt - och det kommer bli skitkul när jag är redo

"Jag måste nu låta gamla sår få läka”

Nytt sound - ny look? Känner du att du ändrat på din look som tidigare varit väldigt hiphop- och street-inspirerad? Vad för estetik siktar du på under denna nya era?

Jag är väldigt inspirerad av skräckfilmer och saker som är lite övernaturliga samtidigt som jag älskar att vara en relaterbar och nära person. Som artist gillar jag tanken att vara nästan som ett väsen som är odefinierbart och nåt som bara är och man inte kan ta på. Det varit en stor del av att skapa den bilden - från att gå från gamla Ros till en helt ny och nästan lite trasig Ros. Målet har varit att visualisera de känslorna för lyssnarna och att de ska känna ångesten jag känt inuti mig. Det är fan konst att skapa det, det har varit skitsvårt och jag vet fortfarande inte om jag lyckats men det får vi snart se. Denna gång har vi jobbat mycket med ljus tillsammans med en ljuskonstnär som heter Torbjörn Fernström. Han bygger med papper, 3D-printar, bygger egna ljus och skapar stora ljusinstallationer. Det ser ut som specialeffekter som man kan ta på! Han gör så jävla coola grejer och bygger upp hela rum. Jag har också jobbat med en make up-artist som heter Miranda Wehlin. Miranda har skapat de här looksen med linjer som ser ut som att något kryper ur mig och ger mycket effekt som representerar ångestkänslan och hur jag fightas med den.

Slutligen, finns det något du vill säga till dina fans?

Jag hoppas de tycker om skivan och att de kan hitta något i den, en trygghet eller kan relatera till den, känna igen sig. Jag hoppas jag öppnar upp nånting hos folk som lyssnar, att jag skapar en känsla som kanske inte är den vanliga de får när de lyssnar på musik. Det hade varit fett.

Ros nya EP ”I” med singlarna “Hemlighet” och “Ge Mig Svar” finns ute att lyssna på nu!