Från psykedelisk svamp till jugoslaviska tvättnypor – en antologirecension

Skribent och foto: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Titel: Orientering

Författare: Emilia Alvarez, Arvid Boström, Hans Carlsson, Nino Forss, Nadja Gollbo, Frej Haar, Li Kristjansdottir, Joel Larsson, Jorunn Lavonius, Nora Madsen, Elsa Meyer, Nanna Mikkelsen, Mona Monasar, Hilma Olsson, Lisa Quartey, Hillevi Ringgren, Kebron Tesfamikael, Jelena Wikberg, David Östberg.

Förlag: Ellerströms förlag, 2021

Omslag: Emilia Alvarez, Omslagsbild: Icones of Japanese algae ⓒ Kintarô Okamura

Det är med spänning jag börjar läsa Orientering, en antologi sammanställd av Skrivarlinjen på Skurups folkhögskola 2020/21. Antologin består av allt från noveller och romanutdrag till konceptuell poesi och prosalyrik, skrivna av både aspirerande och yrkesverksamma författare. Ett helt gäng skrivande personer som har samlat sina verk och det känns nästan som att komma in i en värld som är deras. Det är ungdomsliv, kärlek, längtan, droger, naturens kraft, våld och familjerelationer. Jag försöker luska ut hur alla teman kan relateras till titeln Orientering och ser en röd tråd: teman om orienteringar i det vuxna livet, om personer som växer, utvecklas och ifrågasätter jaget och världen de befinner sig i. Antologibidragen fungerar således som ögonblick, utdrag ur navigeringar genom livet. Bland annat ger Arvid Boström en känsla av ungdomens flängighet och skörhet på samma gång: ”Dansar för mig själv innan jag går och lägger mig / Allt handlar om kärlek och låtsas jag vet hur det känns”. När jag kommer till Nino Forss Merry Christmas Mr Lawrence sköljs jag över av en skör relation som inte får finnas men som inte heller verkar kunna försvinna. Hemliga scener som utspelar sig i ett hem där tiden är lånad. Det är sex, droger och ett ständigt ekande tomrum. Forss har en precision över orden som ger en känsla av både djup och förvirring hos gestalterna.

Merry Christmas Mr Lawrence av Nino Forss Vidare skriver Joel Larsson om ett studentliv som till synes är relativt oflärdigt, men som leder till en nyfikenhet för en granne och resulterar i ett oplanerat sökande efter psykedelisk svamp. Larsson skriver om försiktighet och hur skogen både kan dölja skrik och synliggöra människors falskhet. Även Kebron Tesfamikael och David Östberg berör ämnen som identitet, existens och surrealism. Frej Haar undersöker könet och verkligheten och anspelar på Katarina Frostensons bok K. Haar skriver med en klockren ton, som också reflekterar över skillnaden mellan det akademiska och det fiktiva: ”Jag ser fiktionen lika mycket som verklighet. Verkligheten lika mycket som fiktion. Den måste beläggas med samma principer som det akademiska. Att förhålla sig, räta sig, rätta sig efter referenssystem och ansvar är en påträngande tvångsmässig dans som inte går att avgärda.” Könet är ett förtal, könet gråter och alla har en åsikt. Att alla har en åsikt kan också speglas i människans relation till naturen. Antologin rymmer både den förskönade naturen och naturens fördärv. Emilia Alvarez ger solen, tulpaner och ljuset plats och Hans Carlsson skriver om orkaner, stormar, världen och klimatet. Naturens relation till människan satte sig i mig under läsningen av Nadja Gollbo: ”solen är ett inre organ / som tyngden från havet komprimerar”. Gollbo skriver om naturens gång och livets process, människan och havet. Hur det känns att vara mitt i ett kalhygge och inse att det inte finns någon annan än en själv och en stig. Är nedhuggna träd ett bevis på att man kan ställa träden mot väggen, sätta dem på plats?

Fridyk av Nadja Gollbo

Ett annat tema som satte sig i mig under läsningen var det återkommande våldet. Lo Kristjansdottirs har i Losing my religion en ifrågasättande och stark ton och skriver om en händelse i Almedalen när högerextremismen blivit extra synlig. Det är fångande formuleringar om ilska och våld, men också om familj. Lisa Quartey synliggör våldet i sin noggranna och breda tolkning av färgerna grön, gul, blå, röd, svart och vit. Det gröna överrepresenteras av naturen, det gula av världen, resor, vänskap och barndom, det blåa av längtan och sorg, löften och filosofi, det röda är fanan och facklan, moderskapet, svek och raseri, det svarta är skuggan, patruller och pirater, stygn, stolthet, strejker och strider och det vita som vithetsvälde och det vita våldet, valuta, visum, tid och viskningar. Mona Monasar skriver om våld som en distraktion: ”våldet är bara en distraktion / en parentes / våldet är bara en slöja / som lägger sig tätt över det vi egentligen vet”. Monasar skriver om Baldwin, rasism och den bräckliga vitheten. Hon avslutar med en lek med orden, som också sammansluter dikten : ”i ro / oro / ro”.

Baldwin ska ha sagt så av Mona Monasar

Utöver sökande, natur och våld rymmer antologin ett flertal funderingar om födsel och sökandet efter det utopiska familjelugnet. Jorunn Lavonius dikter om skogen och naturen framhäver Lavonius känsla för att låta orden få stå i sin fulla betydelse. I naturens kraft rymmer hon även människans bagage och bräcklighet på ett känsloladdat sätt: ”allt som är äckligt / och inte får / sägas / att amma sin mor / tills hon dör”. Amningen skriver även Hilma Olsson om i Ammas, som speglar en frisör som tänker på sex och sin ansträngda relation till sin dotter: ”Det kittlas lite när Olofs tunga letar sig in under vecket mellan bröst och mage. Eva-Britt blundar. För ett ögonblick tänker hon att det är Jenny som ligger där och söker bröstvårtan. Jenny bet och slet så mycket under amningen att Eva-Britt bara efter några veckor var tvungen att övergå till mjölkersättning. Inte förrän flera år senare läste hon i en artikel på internet att barn som inte ammas kan få problem med anknytningen.” Även Hillevi Ringgren skriver om havandeskap och habegär, som ett sug längst ner i magen och ett hav att tömma ur och ta av. Familjerelationer skriver också Nora Madsen om i sin berättelse om en fyrvaktare som möter en kameleont i väntan på sin dotter. Att läsa Madsen är som att läsa en dröm; hon skriver om det smått overkliga på ett helt närvarande sätt. Dottermotivet återkommer sedan i Elsa Meyers korta texter om en ung person, även om de inte explicit handlar om dotterrollen. Ljusrosa clips och ljusrosa läppglans för att se äldre ut, för att locka killar. Om att bo i en håla och inte veta att man ”behöver” ha en favoritförfattare. Som kontrast till ungdomen har Nanna Mikkelsen skrivit en novell om Fru A, Doktor B och Professor C som äter middag tillsammans. Mikkelsen målar upp en tryckt stämning mellan de tre personerna genom deras dialoger och stämningsbeskrivningar.

Mot slutet av antologin rycks jag med lite extra i Jelena Wikbergs Urdrag ur ett längre pågående projekt som utspelar sig i Jugoslavien, också som en slags orientering mellan olika kulturer. Kanske är det inte helt opartiskt av mig, då jag själv bitvis känner igen mig i scenarierna. Huvudpersonen Johanna bilar ner genom Europa och känner sig friare än någon annanstans. Det är färgglada tvättnypor som Johanna lekt med som barn, tanter som agerar de bästa övervakningskamerorna och fontäner som samlingsplatser. Allt beskrivet med en sådan känsla att jag direkt vill läsa mer.

Sammanfattningsvis var antologin som helhet för mig en tankeväckande läsning. Det är spännande att se så många återkommande teman i helt skilda gestaltningar. Det finns vissa sammanhängande komponenter som tar en genom läsningen på ett inte utsagt sätt, men som ändå öppnar upp för fundering. Jag vet inte vad som händer mellan Skurups väggar, men det ser lovande ut.

Orientering går att köpa på Bokus och att lyssna på i Antologipodden på Spotify.

Sugen på mer? Läs även Jana Paegles recension av Skrivarlinjens antologi 2019/20.