En hyllning till livscoach Ryan Atwood

Skribent: Agnes Magdalenic Rijetkovic

Äntligen förstår jag mig på Ryan Atwood. Jag förstår varför jag – sen första gången jag kollade på The O.C. någon höstig högstadieeftermiddag – har irriterat mig på att han är så överbeskyddande och dramatisk. Det är ju mycket enklare att sätta sig in i andras problem och försöka leka beskyddande ängel, än det är att ta tag i sina egna problem som skvalpar i magen. Han kanske är en tänkvärd lösning till allting.

När jag för första gången kollade på serien om high school-gänget och deras konflikter tyckte jag mest att allt verkade drömmigt och pirrigt. Alla som blev kära i varandra men också svartsjuka. Det är klart man kan relatera till den typen av kärlek när man själv är tonåring. Allt är så stort och så viktigt. Men nu när jag börjat kolla om serien igen, mest som en skön undanflykt från de rådande omständigheterna/det nuvarande läget/coronakrisen, får jag plötsligt helt andra associationer.

Ryans alkoholiserade mamma kickar ut honom ur hemmet helt utan anledning, hans pappa sitter i fängelse och likväl gör storebrorsan det. Men det här är ingenting som Ryan vill prata om med någon någonsin. På sin höjd ger han någon en intensiv blick som säger ungefär sluta prata med mig.

I stället för att ta tag i sin sorg och det faktum att han plötsligt måste flytta till ett område fullt av personer som han helst vill slå ner, hanterar han det hela genom att leva för andra. Det kan låta fint, men blir också lite brutalt. I stället för att skriva klart ett intagningsprov till en bra skola springer han därifrån direkt han får höra att granntjejen Marissa behöver hjälp med att rymma från sjukhuset. När de senare blir ihop gör han allt för henne och blir arg på alla som vill henne illa. Förresten blir han arg på alla som vill henne någonting över huvud taget. Det kan tyckas ganska kontrollerande. Jobbigt att vara ihop med någon som vakar över en som om man var en tårta i ett rum fullt med barn.

För flickvännens skull känns Ryans beteende inte superhärligt, även om hon själv inte klagar. Men för Ryan är det här ju en superbra flykt! Från hans egna problem! Det kanske är någonting värt att inspireras av. Att i stället för att må dåligt och vältra sig i sitt kan man stiga ur sitt eget jag och finnas där för andra. Vilken bra idé.

Ett exempel på hur man kan inspireras av Ryan Atwood i de rådande omständigheterna/det nuvarande läget/coronakrisen är att tänka till innan man klagar över att man inte får träffa sina vänner på barer och dricka några öl. Inte vara en covidiot. I stället kan man tänka att det finns andra som kämpar med större saker. Exempelvis alla som inte har något hem att gå till när Folkhälsomyndigheten säger att man ska hålla sig hemma. Eller alla som jobbar inom vården.

Självklart är dock alla ens problem relationella. Jag inte en supporter för att blunda för ens egna problem. Det är också viktigt att respektera och hjälpa sitt eget jag. Jag tror att till exempel Ryan hade mått jättebra av att prata med någon om hur han egentligen mådde, i stället för att låsa in sina orostankar och trauman i ett litet skåp och kasta nyckeln i havet som om det vore det där halsbandet i Titanic.

Faktum är bara att det för mig ofta hjälper att gå ut ur mitt eget jag ibland och se på världen som en större helhet. Känna att jag är en del av något stort och att mina tankar ibland kan få vara ganska små. Det är skönt hur mycket man får ut av att finnas till för andra. Kanske är det för att vi är flockdjur trots allt. Vi kämpar tillsammans.