"Det fanns ingen ingång"

Skribent: Emma Lager

---

Under hela mitt liv har mamma flertalet gånger nämnt bruksorten Lilla Edet. Platsen hon och hennes familj flyttade till från Trollhättan när hon var 7 år gammal. Jag har vetat att hennes barndom var jobbig där, men jag tror aldrig att jag förstod det på djupet. Jag har ofta frågat mig själv varför det var så viktigt för mamma att flytta därifrån och varför det var så viktigt att vi barn växte upp någon annanstans? Och slutligen varför har hon aldrig satt sin fot där igen?

Det är en förmiddag, mamma och jag slår oss ner i vardagsrummet i vårt hem. Genom fönstret skiftar ljuset in över möblerna och skuggor utformas. Jag tar fram mina frågor och sätter igång min ljudspelare.

- Jag minns min första skoldag klart och tydligt. Jag stod på skolgården helt ensam, kände stor förhoppning att detta skulle bli bra, nya klasskamrater, någon att leka med efter skolan och att få en vän. Två tjejer kom fram och frågade mig vad min pappa heter. Jag blev förundrad, och undrade; varför frågar de inte efter mitt namn?”, berättar min mamma.

Foto: Emma Lager

Min mammas uppväxt präglas av frågan om hennes efternamn, vart hon än vände sig i det lilla brukssamhället var det något som alla ville veta. Svaret på den frågan kom sen att avgöra hur människor behandlar henne i olika sammanhang.

Hennes familjenamn tillhörde inte de familjer som hade inflytande eller makt i området. Under mitten av 60-talet var befolkningen i centrala Lilla Edet bara 3000 personer. I området existerade det en samhällsordning, där olika familjer hade diverse samhällsposter. Poster inom skolan, politiken, mataffärerna samt idrottsföreningarna.

Trots att mamma bodde där från att hon var 7 år gammal till sina tonår, sa människor alltid att hon inte var “härifrån”.

En vänskap som existerade vid början av skoldagen men som tog slut när sista lektionen ringde ut.

Från första dagen hade mamma det svårt att komma in i klassen. Hon uttrycker att hon behövde tränga sig in lekarna på skolgården. Ibland fick hon chansen att komma hem till någon av tjejerna i klassen. Hon beskriver att det “tändes ett hopp” inom henne, äntligen skulle hon få vara med. Men hon insåg snabbt att enda gångerna hon var välkommen var om någon av de andra tjejerna var sjuka. Mamma berättar:

- När de kom tillbaka, stängde de ute mig igen.

Mamma insåg snabbt att tjejerna var hopplösa fall. Hon började försöka umgås med killarna i klassen istället, och hon märkte snabbt att vara bra på sport var biljetten in. Killarnas enda krav var: “Kan du slå långt i brännboll, är du officiellt med i gänget”.

Mamma kände till en början att en vänskap höll på att växa fram, men sorgligt nog en ytlig vänskap. En vänskap som existerade vid början av skoldagen men som tog slut när sista lektionen ringde ut.

“jaha, du är inte härifrån”. Vid det här laget hade mamma bott i Lilla Edet i fem år, en lång tid för ett barn.

Många eftermiddagar var präglade av ensamhet, vilket gjorde att hon spenderade mycket tid på plugg och att bli bättre på sport. Hon hamnade i topp bland sina klasskamrater i klassen när det gällde skolämnena. De få tillfällen de andra klasskamraterna försökte vara med henne var när hon presterade bra. Under en idrottslektion stötte klassen kula, och när det var dags för min mamma att stöta så stötte hon så långt att både eleverna och lärarna häpnade. Hennes lärare föreslog att hon borde gå med i friidrottsföreningen. Mamma kände glädje och hopp för att äntligen kunna få finna en gemenskap i samhället. Dag in och dag ut letade hon efter en gemenskap, var de kanske nu hon skulle finna den?

Knappt fem minuter in på hennes första träning, ber tränaren att om att få prata med henne. "Vad heter din pappa?", frågade han, hon svarade på frågan med pappans namn och fick sen svaret “jaha, du är inte härifrån”. Vid det här laget hade mamma bott i Lilla Edet i fem år, en lång tid för ett barn.

Vid denna stund av intervjun blev det känslosamt. Jag såg hur min mors ögon vattnades, och tårar som föll när hon sa:

- Jag visste att det inte skulle spela någon roll om jag kastade kulan runt hela jordklotet, för mitt familjenamn spelade större roll. Det var min första och sista träning i den föreningen”

Hon minns att på vägen hem efter den träningen, kom tankarna att hon skulle försöka komma ifrån detta ställe så fort hon kunde. Vid det laget var hon 11 år gammal.

En dag började en ny kille i klassen, han kom med tiden att bli min min mammas vän och introducerade henne också till den kristna ungdomsgården i Trollhättan, en större stad 2 mil från Lilla Edet. Mamma hade hört honom tala mycket bra om ungdomsgården, en dag tog hon mod till sig och frågade om hon fick följa med.

Efter en enda gång, kände sig mamma äntligen hemma. Där frågade ingen något om hennes familj, utan det enda de brydde sig om var henne själv, beskrev min mamma. Helg efter helg återvänder hon till den gemenskap hon har funnit där. Förutom i den kristna gruppen, blev hon medlem i Lilla Edets missionsförsamling, som hon beskriver som sin “frizon”. I den lilla bruksorten hade hon äntligen funnit en trygg plats.

Inom missionsförsamlingen upplevde hon inte att det fanns något utanförskap, utan en acceptans för alla.

- Detta tänker nog alla människor som har hittat hem, säger mamma.

Runt om i Sverige, från en liten bruksort till en storstad, släppts människor inte in. En plats du har känt dig trygg på kanske någon annan människa har haft en helt annan känsla av. Det kan ha varit i skolan, idrottsföreningen eller i arbetslivet. Utanförskap och ensamhet upplevs överallt, även på de ställen där man minst anar det.

Men de ställen som man minst anar, kan också vara just de ställen det sker en förändring. Den förändringen var kyrkan för min mamma. Hon ler och säger avslutningsvis:

- Mötet med dessa människor, vad dom sa och gjorde, har burit mig sen dess,

#EQUALIZERMAGAZINE

#Gemenskap