Bokrecension: De vuxnas lögnaktiga liv

Skribent: Mona Monasar

Den senaste av Elena Ferrantes romaner, De vuxnas lögnaktiga liv, följer barnet Giovannas utveckling från barn till tonåring i ett hem som håller på att falla sönder. Jag har tidigare läst Neapelkvartetten av Ferrante och uppskattat de böckerna oerhört mycket. Denna roman faller lätt in i kategorin av de bättre läsupplevelserna under detta år. Berättelsen om Giovanna känns så äkta, barnets röst och skildring av det som sker i henne och runt omkring henne gestaltas på ett sätt utan att dumma ner berättelsen eller strävan att göra den mer lättsmält. Religion, att vara en god eller ond människa, fulhetens villkor diskuteras bland kompisarna och de vuxna som är närvarande i Giovannas liv.

Den stora berättelsen i boken är framförallt den om Giovanna och hennes relation till sin faster som försvunnit ur familjeberättelsen förutom som en varning eller ett hot. En dag hör Giovanna hur hennes far i ett samtal med hennes mor jämför henne med fastern, det sätter igång en besatthet inom henne att få lära känna denna faster. Vem är denna hemska person som kastat sin skugga över hennes familj under sådan lång tid? Genom mötena med hennes faster träder en alternativ verklighet fram, en sanning om hur de vuxna i hennes liv ljugit för henne och för sig själva. Kontakten med hennes faster leder till att sådant hon tagit för givet försvinner ur hennes liv och tar en ny skepnad. Men det handlar även om ett barn som upptäcker vem hon är i de vuxnas värld och där tar en ny början vid.