Att vara ojante, helt enkelt

Porträttintervju med Natali Noor.

Skribent: Annabelle Nowak Bråberg

Bild: Annabelle Nowak Bråberg⎪Redigering: Selma Kaplanoglu

Jag blockerar som vanligt disken framför kassan för att välja glutenfritt fikabröd. I bakgrunden hörs familjetjafs kring tårtor med gul och blå flagga. Av ren slump har Natali och jag bestämt träff på nationaldagen, vi ska prata om traditioner i musikbranschen över en kopp kaffe. Jag är uppspelt och lite nervös - Natali är cool med stort C. Sen Equalizer mötte henne sist har låtskrivaren, producenten och sångerskan släppt material både i eget namn och åt andra artister. Innan jag ivrigt hinner övertänka hur jag ska inleda samtalet slår hon sig ner mittemot.

Hej Natali! Hur mår du?

- Bra, jag mår bra. Man hungrar efter att träffa folk, när man isolerat sig hemma. Jag har nog lite corona-ångest; det känns som att så många släpper musik, hostar livestreams och presterar varje dag under pandemin.

Jag nickar och instämmer. Mitt flöde är fullt av oväntade musiksamarbeten och teasers om nya, spännande projekt.

- Jag har svårt att hitta rutinerna, det måste vara okej att chilla och bara vara också, tillägger Natali.

Hur är din relation till prestation i branschen?

- I början satte jag väldigt mycket press på mig själv, nästan ingen hade jobbat med en kvinnlig producent tidigare. Jag kände att om jag inte är på topp, så kommer den här artisten/skivbolaget jag jobbar med tro att alla kvinnliga producenter presterar sämre än killar.

Per tradition är musikbranschen minst sagt mansdominerad. Färska siffror mäter 37 män per kvinna bland populärmusikens producenter.* Jag är nyfiken på hur Natali navigerat sig genom branschens manliga traditioner.

- Jag måste säga tio gånger högre än männen - jag är producent, jag producerar. Om jag skickar mail till branschfolk känner jag att jag måste skriva som första grej: jag har producerat det här. Annars uppfattar de som att jag bara sjunger. Det är mycket sånt fortfarande. Men jag har ändå haft tur, jag har bra folk omkring mig.

När föddes ditt musikintresse?

- Jag var sex år och fick en karaokemaskin i julklapp. Töntigt, men jag började sjunga Britney Spears och Backstreet Boys. Då bestämde jag mig för att bli sångerska när jag blir stor. När jag var nio visade pappa mig Garageband. Då började jag producera, utan att veta vad jag gjorde. Jag började på riktigt när jag var 17 eller 18, i Logic, och när jag hade två färdiga låtar kontaktade jag kollektivet Femtastic - ett kollektiv som lyfte kvinnor i branschen. Det är viktigt att våga fråga, vara out-there och vara orädd, det som är lite typiskt osvenskt. Att vara “ojante”, helt enkelt.

För att spara ihop till hemmastudion jobbade Natali som personlig assistent. I ryggen har hon också en kort karriär på Coop. “Som stockholmsvegetarian var delin inte riktigt min grej”, lägger Natali till.

Bild: Annabelle Nowak Bråberg⎪Redigering: Selma Kaplanoglu

Via Femtastic lärde Natali känna andra icke-manliga musiknätverk. Hon blev introducerad för branschen via workshops och listor som skickades runt, vilket ledde till kontakt med olika förlag. Idag har Natali varit signad på RMV publishing i tre och ett halvt år.

- Jag är inte så himla gear-nördig, och det var något som fick mig tveka på att börja prodda. Jag visste inte vad saker hette - märken och utrustning generellt. Sånt distraherar mitt skapande, att samla på syntar. Jag vill bara göra musik, och så gör jag det på sättet jag kan.

Bilden av det tekniska som snubbigt stoppar nog många tjejer från att börja prodda.

Vi pratar om det tekniskt snubbiga och fenomenet “den händige mannen”. Hur det, lite enligt tradition, faller sig naturligt att manliga musiker lär upp manliga efterträdare. Samtidigt som musikbranschen består av kreativa, öppna människor så är den låst efter inlärda mönster. Det gäller även för nya musiker som försöker ta sig in, berättar Natali.

- Inom branschen måste vi bli bättre på att lyfta varandra generellt. Prestigefyllda musiker kan begränsa sina samarbeten till en viss nivå. När det kommer till kvinnliga musikskapare har folk blivit bättre på att signa oss, men det räcker inte. Det behöver också väljas fler låtar som kvinnor gjort.

Parallellt finns en problematik i kvinnan som symbol och trend, att det ska ge pluspoäng att rekrytera jämställt snarare än att det ska vara standard.

- Musikbranschen är redan tuff som den är, och sen på det är det så mycket förväntningar som tjej. Jag tycker det är jättebra att bolagen rekryterar och signar jämställt. Vi får försöka upprätthålla det så att det blir standard och inte bara en trend.

Förutom den manliga traditionen i branschen, förknippar du tradition med skapandet på något annat sätt?

- Jag har gjort en låt där jag sjunger på persiska. Det är en kampsång från 70-talet jag skrivit om med modern tvist. Efter revolutionen i Iran sjöng många den, som handlar om unga vars liv gått förlorade. Jag samplade gitarren från originalet och skapade ett beat. Låten är skickad till en annan cool artist som ska lägga verser på engelska. Så himla kul.

Hur fett. Vad mer kan vi vänta oss av Natali Noor framöver?

- Det gäller att få saker hända för sig själv. Under de senaste månaderna har jag fokuserat ganska mycket på mitt egna artistprojekt, som är poppigt, hookigt och klubbigt. Här är musikskaparglädjen det främsta. Jag vill fortsätta bryta fördomar, prata om rasism och sexualitet.

Det syns att Natali är full av längtan.

- Jag har haft artistdrömmar sen jag var liten, det är det jag alltid har velat bli. Att producera åt andra är ett sidospår som jag också har lärt mig mycket av, och också älskar.

Caféet har egentligen stängt för länge sen, men chefen har låtit oss stanna kvar. Det märks att även han tycker att Natali är cool. När vi skjuter in våra stolar och plockar bort kaffekopparna får de ögonkontakt. Natali frågar:

- Får vi ta med en chokladboll?

Haha, chefén skrattar.

- Ni får var sin, det ni gör är viktigt. Och det är ju nationaldagen.

Jag vänder mig till Natali och berättar, att det finns inte en dag på året som denna jag känner mig mer polsk än svensk. Och hon instämmer, fast som iranier.

* Dr. Smith, Dr. Pieper, Clark. H, Case. A & Choueiti M. (2020). Inclusion in the Recording Studio? USC Annenberg & Spotify.